Tankar i natten

Jag är så glad att jag sprang maraton tidigare i år. För jag vet hur det kändes när man var på 37 km och undrade hur sjutton man skulle orka mer. Men benen fortsatte för att hjärnan visste att det gick. För att det stod folk och hejade längs vägen. Och den där overkliga känslan när man sprang över mållinjen. 42,2 kilometer av löpning i ett svep. Inte klokt egentligen.

Tack vare mitt maraton så sitter jag här i natten med mitt te och sista coachinguppgiften. Trots att jag är trött och sliten så ler jag. För målet är så nära nu. Min hjärna vet att det snart är dags att springa över mållinjen. Lägga undan datorn och böckerna. Ta ledigt en stund.

Jag har så många underbara människor som hejat på mig längs vägen. Speciellt älskade T. Han har stått ut med mitt galna schema och kramat mig ofta. Låtit mig snora och gråta mot hans axel de dagar då det känts för tungt.

Om utmaningar var enkla så skulle de inte vara just utmaningar. Och det jag gillar allra mest med utmaningar är att när man väl klarat dem så står man där uppe på kullen och blickar ner över det som såg så läskigt ut när man började. Men uppifrån så ser det ju inte alls lika farligt ut.

Den här statyn står nära mitt jobb och även om den är lite märklig så gillar jag att den alltid blickar uppåt! :-)

Den här statyn stoltserar vid Yarra River i Melbourne och även om den är lite märklig så gillar jag att den alltid blickar uppåt! 🙂

3 thoughts on “Tankar i natten

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s