Att 2020 har varit ett konstigt år håller nog de flesta med om. Här i Australien hade vi hemska skogsbränder som härjade här i sydöstra delen av landet och började runt den här tiden förra året. Centrala Melbourne stank av rök och det var svårt att andas när man gick ut, trots att vi var rätt långt från de värsta bränderna.
Sen fick vi en liten andningspaus i februari innan viruset tog över från mars och framåt. Jag började ett nytt jobb i slutet av mars och har jobbat hemifrån sedan dess. De flesta av mina kollegor har jag bara träffat genom en dataskärm.
Sverige och Australien har ju haft väldigt olika approach och det har upprört många på en herrans många olika sätt. Jag har inget intresse av att ge mig in i den debatt som jag sett rasa på vissa sidor på Facebook och andra sociala medier. Vem som gjort rätt och vem som gjort fel känns som en väldigt subjektiv sak, allt beror ju på det man själv ser från sin synvinkel plus de fakta man väljer att lyssna på. Det finns fakta och forskning som styrker många olika argument.
Det jag är mer intresserad av är den underliggande oron som drabbar oss alla när vi inte har kontroll över hur något utvecklar sig. Jag har själv känt det mycket över de senaste månaderna. Alla obekväma frågor som ploppar upp nästan varje dag. När kan jag åka hem till Sverige och hälsa på? När kommer Australien tillåta turister igen? Kommer vi att kunna åka på bröllopsresa om vi gifter oss nästa år? Tänk om mina föräldrar blir sjuka, vad gör jag då? Och så alla de där andra frågorna. Tänk om viruset kommer tillbaka till Melbourne igen? (vi har nu haft över 28 dagar utan några nya fall) Hur länge ska vi behöva leva i en vardag med munskydd och avstånd? Tänk om någon jag känner blir sjuk? Vad kommer hända med samhället/ekonomin/våra jobb?
De flesta människor tycker om att ha kontroll över sitt liv och sina omständigheter (jag är inget undantag!). Samtidigt så är det extra viktigt att komma ihåg att det enda jag har full kontroll över är vad jag väljer att göra och hur jag väljer att reagera på det som händer runtomkring mig.
Det är så lätt att försöka påverka andra och sen döma dem i hemlighet (eller via arga kommentarer på sociala medier) när de inte gör som vi tycker att de borde. Det är helt mänskligt att vi gör det, men speciellt när man är så långt bort så är det inte särskilt hjälpsamt. En av mina coacher sa till mig för flera år sedan att en bra fråga att ställa sig när man blir arg eller upprörd och vill ge svar på tal är “Is it kind? And is it helpful?”. Ibland måste man självklart ha de där tuffa diskussionerna, och ibland måste man bara lära sig att släppa det som vi inte kan påverka så mycket som vi tror.
Jag väljer att avsluta 2020 med att försöka vara snäll mot mig själv och de omkring mig. Vi är många som är trötta, ledsna och lite förvirrade på grund av det år vi haft. Istället för att tävla vem som haft det värst eller vem som gjort mest fel, så försöker jag vara förstående och stöttande. Vissa dagar är det lättare än andra dagar såklart, men det hjälper mig att se möjligheterna.
Tänk så härligt det kommer att bli när vi väl kan resa internationellt och krama om de vi saknar! Det kommer ta ett tag, men när vi släpper kontrollen och fokuserar på den vi kan påverka så blir det definitivt lättare.
