Med allt som hänt i världen under 2020 och såhär långt under 2021 så har hemlängtan fått en helt ny betydelse för mig. Jag försökte sätta ord på det härom dagen när jag försökte förklara för Paul (han har aldrig bott så långt från sin familj och närmsta vännerna) och jag insåg att det finns så många olika stadier av hemlängtan. Kanske någon av er läsare känner igen sig?
- Hemlängtan 1.0. Detta var den typ av hemlängtan jag ofta kände under min första tid utomlands. De första månaderna är allt är nytt och spännande, men det är mycket praktiskt att fixa med jobb, boende, bank och allt annat som tillhör att organisera sitt liv. Jag minns att jag ofta slogs av känslan “Vad håller jag på med?“. Att vara långt bort innebär att man blir ganska på att hitta kreativa lösningar på problem, men ibland önskade jag att de som förstår och känner mig bäst fanns närmare och kunde ge mig en stor kram eller på något sätt dela upplevelsen med mig. I början på en ny plats kan det växla mycket hur mycket och ofta man hörs, beroende på hur man mår och hur svårt det är att etablera sig.
- Hemlängtan 2.0. Denna typ av hemlängtan sätter i mitt fall in efter något år eller två på en ny plats. Jag har jobbat mig igenom de första praktiska stegen och byggt en vardag och ett “vanligt” liv. Hemlängtan 2.0 för mig är mer en underliggande sorg/saknad att ha hjärtat och min identitet på två ställen. Jag har inte valt att bo långt bort för att på något sätt “straffa” de som betyder mycket för mig, utan för att det är den plats jag känner mig mest hemma på rent fysiskt och livsstilsmässigt. Och det är en sorg att de ligger så långt ifrån varandra, vilket innebär att man alltid missar något viktigt förr eller senare. Jag har missat flera möhippor, begravningar, bröllop, födelsedagar och andra speciella tillfällen och även om jag gör så gott jag kan med att skicka presenter och vara delaktig via video så kommer det aldrig att vara samma sak.
- Hemlängtan 3.0. Det som jag personligen känner just nu – den stora ovissheten. I de två tidigare versionerna så har det funnits möjlighet att planera för nästa gång man ses och på olika sätt styra hur stark hemlängtan blir. Men den nuvarande situationen i Sverige vs. Australien med pandemin så är det extremt ovisst när gränserna öppnar igen och när man kommer att kunna resa för semester. Mitt mantra just nu är att “det blir som det blir, vi tar en dag i taget“. På många sätt så känns det som tomma ord, då jag älskar att drömma, planera och resa. Visst förstår jag att vi alla måste ta vårt personliga ansvar just nu och hålla oss på en plats tills saker lugnat ner sig, men det känns ändå svårt. Jag upplever en helt annan sorts sorg än version 2.0 och den sitter djupare på något sätt.
Jag är innerligt tacksam för teknik och möjligheten att kunna prata gratis med vänner och familj, oavsett var de befinner sig. Men under tid när jobba hemifrån blivit standard och att träffas in person har varit sällsynt även här lokalt, så kan jag inte låta bli att känna mig ledsen ända in i själen för den stora ovissheten. Självklart tar vi oss förbi det här, men det betyder inte att vi inte kan vara ledsna och besvikna under tiden.
PS: Om du har tokhemlängtan just nu (oavsett hur långt bort från dina nära du är) så har jag skrivit om det innan och delar med mig några praktiska tips i det här inlägget. Själv lagar jag en hel del svensk mat (mest husmanskost) just nu för att hålla hemlängtan lite i schack.
