Den här dikten skrev jag förra året. Snubblade på den igen idag och den manade mig till eftertanke. Det där med ansvar är stort. Det får bli dagens fundering.

Att äga sitt problem

Det är jobbigt att må dåligt
Ledsamt att ha gått sönder lite grand
Smärtsamt att vara utsatt
Hemskt att känna sig utanför
Och lite skamfyllt att inte orka mer

Då vill man gärna springa så fort man kan
Bort från sig själv
Mot de som ser glada och lättsamma ut
De som alltid ser ut att ha det som vanligt

Där frågorna ligger gömda bakom nymålade dörrar
Och lampan alltid är tänd
Så att inget mörker når fram

Kanske skyddar skymningen en stund
Men när man sluter ögonen
Så smyger natten ändå fram
Precis som den alltid har gjort

Tålamod är inte evigt
Inte ens för den som sparat länge
För när energin omkring oss tar slut
Så finns det inget att ladda upp den med igen

Varje gåta har en lösning
Varje fråga har minst ett svar
Men ett ensamt litet skyddsparaply
Det funkar ju bara om det aldrig blåser upp till riktig storm

Det går bra att ta skydd under träden
Ända tills blixten slår ner igen
Och hela livet står i brand

Vill man stå säker inför nästa oväder
Så behöver man bygga läger tillsammans
Ha några trogna omkring sig att hålla om när det blåser som värst

Tänk så många verktyg det finns att bygga styrka med
Och tänk så många man inte ens vågar lyfta
Man kan ju omöjligt veta om det är bäst att gräva ett hål
Eller bygga en bro
Om man inte ens vågat öppna dörren

Bild från http://weheartit.com/entry/25081910/