Att hjälpa

Dagens fundering ligger lite kring den där gamla devisen att ”sköta sitt och skita i andra”. Något som oftast är svårare i praktiken än i teorin. Låt mig utveckla.

Jag blir rätt förvånad ibland när jag inser hur otroligt mycket energi som kollektivt läggs på saker som är utanför individens egna kontroll. Att vara sur på grannarna, chefen, vädret, företaget, svärmor osv. Alla påverkas vi av andra (om än i olika grad) och det är ounvikligt att det då och då blir friktion i samhället vi lever i. Ibland är irritationen bra för att den driver förändring av något som inte fungerar. Men allra oftast så är den tämligen meningslös eftersom den sker inombords eller inom en sluten grupp som inte avser att agera på irritationen/friktionen.

Om man frivilligt (vi har alltid ett val över hur vi förvaltar vår energi) väljer att lägga mer energi på att fokusera på det som inte funkar så har man ju startat ett rätt vansinnigt kretslopp av energisugande. Om än kontrollerat, och främst då för att man veta att man kommer att bli förbannad varje gång en viss sak/person kommer på tal. Det där med fokus har jag skrivit om innan, men det tål att upprepas. Fokus är precis allt i att lära av något och gå vidare till något mer givande.

Det jag vill fokusera på i dagens inlägg är dock svårigheten i att sköta sig själv när det är någon man verkligen bryr sig om som skapar friktionen/irritationen. Oavsett om det är en närstående som tar ut sitt beteende på andra (ilska, frustration, självupptagenhet osv), eller om det är en person som i någon grad plågar sig själv och låter de närstående se på (offerroll eller andra sätt att söka uppmärksamhet genom negativa relationer, kontrollbehov, onormal viktnedgång osv) så är det viktigt att komma ihåg att deras problem inte är ditt problem! Kanske kan låta hemskt och själviskt att säga så, men tillåt mig att förklara varför.

Den bästa gåvan är att hjälpa någon att lyfta blicken och fokusera om. Bild från http://weheartit.com/entry/12618496

Den bästa gåvan är att hjälpa någon att lyfta blicken och fokusera på det som verkligen är viktigt. Bild från http://weheartit.com/entry/12618496

Under många år så steg jag självvalt in i livräddarrollen när folk omkring mig mådde dåligt. Ryckte ut med den emotionella läkarväskan, lyfte upp folk, torkade tårar och stöttade dem tills de orkade stå själva igen. Oftast på bekostnaden att jag samtidigt som jag var glad för att ha kunnat hjälpa, så var jag oftast så utmattad av insatsen att jag inte riktigt orkade vara snäll mot mig själv. Plus att man med detta beteende gör folk beroende av ens närvaro. Konstigt kretslopp eller hur.

En av mina lärare i coachingen förklarade det som så att det är lätt att lära någon att cykla utan stödhjul om man alltid springer efter och håller i pakethållaren åt dem. Men den dagen man inte orkar springa mer så kommer de bli arga och ledsna för att man inte längre finns där och balanserar läget åt dem. Och då känner man själv att man inte räcker till, utan man fortsätter springa bakom och stötta. Tills den dagen man snubblar och inte orkar resa sig igen.

Gå en bit bakom cykeln om du vill. Men låt henne lära sig att cykla själv. Bild från http://weheartit.com/entry/15750583/

Gå en bit bakom cykeln om du vill. Men låt henne lära sig att cykla själv. Bild från http://weheartit.com/entry/15750583/

Det finns många olika sätt att hjälpa dem man tycker om. Dessa punkter från coachingen har hjälpt mig mycket i min approach till att mer effektivt hjälpa och stötta dem som jag bryr mig om. Även om jag har en bit kvar att gå.

  1. Walk your talk. Lev på ett sätt där du så gott som alltid är sann mot och stöttar dig själv. Erkänn när du gör fel, lär dig av misstagen och välj att göra bättre nästa gång.
  2. Folk i allmänhet (och barn i synnerhet) gör inte som du säger, de gör som du gör. Om du har fått ett fantastiskt resultat i ditt liv och folk börjar märka det så kommer de förmodligen fråga hur du gjorde för att komma dit. Du kan då hänvisa dem till böcker, filmer, personer, coacher, tips om hur du gjorde. Notera att det här är inte att ge dem en manual utan att skicka dem åt rätt håll för att själva hitta sitt sätt eller sin väg.
  3. Acceptera att alla gör så gott de kan med vad de vet och kan just nu. Det är inte ditt jobb att lära dem någonting om de inte specifikt har bett om din hjälp med det.
  4. Om någon inte har tillräcklig anledning att vilja ändra på ett beteende så spelar det ingen roll vad du gör. Varaktig förändring kommer från inre drivkrafter, inte yttre tjat/klagande eller liknande.
  5. Det är skillnad på att finnas där och lyssna på någons problem, och att bära deras problem åt dem. Hur hemska saker som folk än råkar ut för så måste det vara den personen själv som till slut släpper den stora svarta väskan och säger att det får vara nog. Du kan finnas där och lyssna. Ge råd om du blir ombedd. Men bär inte problemet, det blir inte lättare för det. Bara runtflyttat.
  6. Rå om dig själv och lev ditt eget liv och gör det så bra du kan för dig och dem du älskar. Det är inte ditt jobb att rädda världen. Lite grand som i flygplanet, om det händer en olycka kom ihåg att se till att din andningsmask sitter på innan du börjar hjälpa andra omkring dig. Du gör ingen nytta för någon om du ligger avsvimmad.
  7. Stötta så mycket som din energi räcker till. Ingen begär att du ska göra mer än så.

En fotnot här är om du har en person i din omgivning med ett långt gånget självskade- eller våldsbeteende så bör du självklart kontakta vård/polis/relevant myndighet direkt. Ensam är inte stark. Det är därför det finns instanser som ska hjälpa dem som behöver dem.

Hur tänker ni kring det där med hjälp och stöd? Vad förväntar ni er av dem som står er nära? Får ni mer än ni ger, eller är det hyfsad jämvikt i ert liv?

Om bortabrabloggen

Swede who have travelled and moved a lot over the past 12 years, to finally end up in Melbourne, Australia. Has a passion for travelling, life coaching and supporting others on their adventures at home or overseas.
Det här inlägget postades i Coaching och pepp, Tankar och känslor. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Att hjälpa

  1. Nina El Badawi skriver:

    Ett mycket bra och viktigt inlägg! Om en inte tar hand om sig själv är det lätt att bli bitter, ett offer som säger ”men jag som gör allt för dig och så bryr du dig inte osv”. Människor förändrar sig när de själva vill och inte en minut tidigare.

    Jag övar mycket på att låta människor göra sina egna val och ta hand om sig själva och jag försöker verkligen att inte ge goda råd.Och om jag känner att jag vill ge ett gott råd så frågar jag innan om de vill ha ett råd.

    Kram Nina

  2. Liveasiftoday skriver:

    Du skriver så klokt och bra som vanligt! Ett inlägg jag ska tänka på i många olika situationer som jag verkligen kan ta till mig både i relation till mig själv och andra. Kram!

  3. Freja skriver:

    Jag använder mig av ett utvecklande ledarskap (en modell som tagits fram av forskare på FHS, så du kanske känner till det från din tid där) och det är mycket lika det du beskriver. Där ska man vara en förebild, genom att leva som man lär, och man ska ha förtroende till sina medarbetare, men låta dem ta eget ansvar för sitt arbete och sin utveckling. Ledaren ska engagera och motivera och ha en personlig omtanke, men ansvaret ligger hos varje individ, inte hos ledaren.

    Och en känsla som jag rensat bort ur mitt liv är avundsjuka. Det är något helt bortkastat i mina ögon, att lägga tid och energi på att vara avundsjuk på något som någon annan har. Det är mycket bättre att glädjas åt deras lycka istället!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s