Den här dikten har legat och klurat i mitt sinne länge. Till en person som jag ofta träffar, men inte känner så väl. Som jag inte riktigt kan prata med. Som jag trots allt önskar allt gott.

Med mörkret flämtande i hasorna
Rusar du fram till dina måsten
Jagar sömn och vila
Men klockan snurrar fort nu

Du har slutat jonglera
För säkert ett år sedan
Det går liksom inte att låtsas mer

Nu tar du bara hela skiten
Slänger den i mixern
Och kör på högsta fart
Utan lock

Låter eländet tugga
Och skvätta
Precis överallt

Ibland landar sörjan på andra
Men de torkar snabbt bort den
Vänder ryggen till och går

När ingen ser så gråter du
Och torkar upp det du kan
Fast fläckarna redan smält bort

Det är så du delar ditt lidande
Genom att skvätta och skrika
Men det syns att barnet i dig
Är så rädd och förbannad

Varför landade det stora mörkret hos just dig
Får det vara så
Du som aldrig ens har stannat
Och sett hur det ser ut

Vi har alla vårt mörker
Men ditt äter upp
Förstör allt du har

Tills du en dag får sova
Hos det mörker
Som du hatar så

Jag önskar att ditt mörker lägger sig snart
Att du kan se det i spegeln
Och sudda ut det lite grand
Innan det är alldeles för sent

Bild från http://weheartit.com/entry/45562652