Att våga utvärdera

Visst är det kul att det hela tiden finns så oändligt mycket mer vi kan lära oss, om vi bara vill. I mina tidigare inlägg om coaching så har vi utforskat allt från målsättningar till tankesätt och relevanta frågor. Idag så tänkte jag följa ett spår som jag började fundera kring igår när jag satt på tåget hem från min presentation.

Presentationen gick för övrigt kanonbra, och jag är stolt över min insats. Förhoppningsvis så kände deltagarna detsamma och tog till sig en del av alla de tips det finns kring just goal setting. Om inte så fick jag möjlighet att träna på att hålla föredrag inför en inspirerad publik.

Ett tankesätt som jag har anammat fullt ut sedan jag började med coachingen är att ”There is no failure, only feedback”. Jag har länge varit rädd för att misslyckas, vilket också ofta gjorde att jag inte helt vågade utvärdera saker. Om någon hade frågat mig för ett år sedan efter en liknande föreläsning så hade jag fömodligen också sagt att det gått bra (såvida jag inte gjort en riktig dundertabbe och känt mig totalt misslyckad, men då hade jag nog undvikit den frågan helt och hållet). Nackdelen med att konstant vara rädd för att misslyckas är dock tudelad:

  1. Om man är för rädd för att syna sig själv i sömmarna så kan man missa viktig feedback på hur man kan bli bättre. I mitt nuvarande jobb så har jag sett mängder med presentationer där samma föreläsare pratar på i exakt samma ton och med i princip samma innehåll gång efter gång. Det blir så tydligt (särskilt om publiken inte är så väldigt engagerad) att personen i fråga inte har utvärderat vad som funkar bäst. Hur budskapet bäst når fram och stannar hos åhörarna. Det spelar ingen större roll om föredraget är helt ok eller katastrofalt oinspirerande, det finns alltid utrymme för feedback och förbättring. Att inte välkomna feedback (skriftlig, muntlig eller vad man själv noterar i publikens kroppsspråk och engagemang) gör att man inte lär sig till nästa gång. Och skulle det vara så att den feedback man får är helt onyanserad och icke konstruktiv så har man alltid möjligheten att välja hur mycket av denna feedback som är relevant att jobba vidare med.
  2. En lika stor risk är att man fastnar i spiralen att man inte känner att man kan. Att man är så missnöjd med sin insats att man klankar ner på sig själv till den grad att man inte vågar fråga andra om feedback eller ens försöka ta sig an talet/utmaningen igen. Att man låter det misslyckade mentala monstret bli så orimligt stort att det inte riktigt går att ta sig an det. Det är så mycket lättare (och snällare mot sig själv) att fråga om feedback från någon/några som lyssnade, eller kanske välja att filma/spela in sitt tal så att man själv kan höra och se hur det egentligen såg ut. Det är bara genom att fortsätta repetera och utvärdera som man kan bli bättre på något. Att ge upp och vända utmaningen ryggen (speciellt om det är något man känner är viktigt) är inte alls rättvist mot sig själv eller sin kompetens.

Det är ju inte svårt att rent logiskt förstå dessa saker. Men när man gör nya (och ibland obekväma) saker så kan det kännas som att nerverna gör att hjärnan går på någon slags märklig autopilot. I mitt fall så har jag valt att bemöta dessa ologiska tankar med en väldigt effektiv kontrollfråga ”Vad kan jag välja att lära mig av det här?”.

Så när jag satt där på tåget hem igår så gjorde jag en snabb och ärlig utvärdering av min presentation. Vad gjorde jag bra ? Vad kan bli bättre till nästa gång? Kom ihåg att lista dubbelt så många bra saker som förslag på förbättringar. Varje föreläsning/insats har positiva delar även om det ibland känns svårt att plocka fram dem. Hur kändes det när jag var klar? Vad var nyckeln i det jag pratade om? Vilken kontakt hade jag med publiken?

När man vågar utvärdera (med eller utan input från andra) så lär man sig alltid något nytt. För feedback handlar faktiskt inte om mig som person. Den handlar om hur jag levererade min insats i det sammanhang jag befann mig i. Jag tycker att det är så himla kul att lära mig nya saker. Och jag tycker att det är rätt skönt att veta att man aldrig kommer blir helt färdiglärd på något område här i livet.

feedback

Hur känner ni för det där med feedback? Ett slitet begrepp? En givande utmaning? Läskigt, kul eller riktigt skrämmande?

Om bortabrabloggen

Swede who have travelled and moved a lot over the past 12 years, to finally end up in Melbourne, Australia. Has a passion for travelling, life coaching and supporting others on their adventures at home or overseas.
Det här inlägget postades i Coaching och pepp. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Att våga utvärdera

  1. fialia skriver:

    Feedback är ett ständigt återkommande ord på våra personaldagar, vissa saknar det, vissa förstår inte vad det handlar om.
    ha de Fia

  2. ansepanse skriver:

    jag tror att det är en givande utmaning
    kramar

  3. Väldigt bra skrivet. Feedback är bra och skrämmande på samma gång 🙂 Men bara feedback ges på ett positivt sätt (även på de saker man måste förbättra) så är det ju något väldigt bra. Man är aldrig fullärd och det är bättre att få veta vad man kan göra bättre än att upprepa samma sak gång på gång och ingen sa något.

    Jag är inte rädd för att syna mig i sömmarna men jag kan ibland fastna i spiralen att jag inte kan. Jag har ett orimlig stort mentalt monster som jag måste ta tag i imorgon, som jag vill ta tag i 🙂 Wish me luck! 😉
    Kram!

  4. ergo sum skriver:

    Jag har aldrig varit rädd att misslyckas, trots min uppväxt och trots att jag under mina första tjugo år alltid fick höra att jag inget kunde, att jag var ful, högljudd, för mycket, ointressant och annat. Och ärligt talat vet jag faktiskt inte varför det är så, men någonstans bestämde jag mig väldigt tidigt för att jag är jag och that’s it liksom.. *ler* Som pedagog och lärare blir jag konstant utvärderad av elever och föräldrar. Jag tycker det är nyttigt. För det ger mig verktyg att bli ännu bättre.. Och därför välkomnar jag ALLTID feedback, eller återkoppling, som jag hellre använder. *skrattar*

    Vad otroligt roligt att det gick bra för dig!! Grattis! Visst är det en underbar känsla!?
    Hoppas du har det bäst!
    Kramar

  5. bortabrabloggen skriver:

    Fia: Så är det nog på många jobb!
    Ansepanse: Det tycker jag med! 🙂
    Christina: Jag har brottats med mitt monster rätt länge, bästa sättet att tämja det är att rycka på axlarna och göra ändå, även om det känns svårt. Lycka till!
    Ergo: Skönt att ha den styrkan inombords, trots andras tvivel och suck! Och jag gillar verkligen ”återkoppling”, kanske ska använda det istället… =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s