Att göra

Många gånger i livet så har jag varit rädd för att göra vissa saker. Lite rädd för att det ska bli fel. Målar upp värsta bilden i mitt huvud för alla tänkbara scenarion. Fast jag oftast får tummen ur och följer magkänslan till slut. Det finns ju liksom inget annat sätt. Förutom att möjligen sitta precis stilla och göra ingenting.

I grunden så är jag (och säkert många andra med mig) väldigt rädd för att misslyckas. På lunchen idag så började jag dock att läsa Awaken the Giant Within av Tony Robbins (en av mina fantastiskt bra kursböcker) och hans resonemang är väldigt tydligt. Kunskap spelar engentligen ingen roll alls utan en handling/ett agerande som följer på det. Skrämmande och starkt uttalande. Men i min värld så är det så sant. Och tänk efter hur många exempel det finns. Om någon beter sig illa mot oss gång efter gång och säger att de ska ändra sig, vad betyder det innan de faktiskt visar det? Om jag kan svaret på en fråga på jobbet/i skolan, men inte delar med mig även om mitt jobb/min utbildning hänger på det, vad var syftet med lärandet? Om man är gravt överviktig och vet vad som krävs för att gå ner i vikt och låta kroppen må bättre, men inte väljer att följa sina lärdomar, vad är kunskapen då värd? Om man vet att ens högsta dröm är att resa utomlands och man aldrig någonsin gör det (fast man har råd), vad är den insikten då värd?

Handlande (to take action) är grunden i all förändring. Att våga göra något gång på gång fast man är skraj. Tills man vänjer sig. Det är också det enda sättet att bota den där rädslan som sätter sina gripklor runt hjärtat med jämna mellanrum. Mod/styrka/lycka/framgång kommer inte genom att vänta och se. Den dyker inte upp en dag på posten. Den kommer efter att man tagit sitt första steg. Och sedan nästa steg. Mot den man vill vara och det liv man vill ha. Vad det än må vara. Är man precis nöjd med det man har nu, så bör man för sjutton njuta så mycket man bara kan. Men är man inte det så är man kanske skyldig sig själv att fundera lite, och börja ta sina nästa trevande steg i just sin livslabyrint.

Det ligger så oändligt mycket saker utanför vår comfort zone. Saker som vi inte ens visste fanns. Saker som gör oss glada, ledsna, starka, svaga eller lyckliga. Saker som vi redan kan utan att veta om det. Och andra saker som tar lång tid att lära.

En av världens största universiella rädslor är just rädslan för det okända. Men tänk om vi klädde av det okända både sin mörka rock och sin skimrande trollkarlshatt och bara gick den till mötes? Låta den bli det vi precis det vi vill göra den till.

Den här veckan har jag gått utanför min comfort zone en hel massa gånger. Bland annat då jag i tisdags öppnade hjärtat, lade ner mitt vanliga professionella skal och tog emot (konstruktiv) kritik av en en kurskompis på coachingen som jag knappt känner. Utan att bli arg eller försvara mig. Jag bara tog emot och lät orden sjunka in. Det har jag aldrig gjort innan på ett så naket sätt. Eller när jag gick på bootcamp kl 6 på morgonen i onsdags och det gick alldeles utmärkt. Jag har alltid sagt till mig själv att jag inte kan träna hårt så tidigt på morgonen. Det kunde jag visst, och nu är jag verkligen full i skratt att jag sa till mig själv i så många år att jag inte kunde det. Så himla korkat när jag inte ens hade försökt!

Det har varit en härlig vecka. Ny på så många sätt. Svår på andra sätt. Men absolut givande på alla tänkbara sätt! Och jag tänker fortsätta doppa tårna i det där oändliga havet av sånt som jag inte vet. För det är där ute som just min framtid seglar omkring.

Utanför det vi vet finns nämligen allt det där som vi inte vet. Det kan vara ett land vi aldrig har besökt. En bok vi aldrig har läst. En människa vi aldrig har pratat med. Eller något inom oss själva som inte hittills har fått möjlighet att komma fram. Det finns ingenting i världen som man säkert kan veta. Det enda man kan vara säker på (om man väljer det) är att man kommer att stötta sig själv genom vad man än möter. Och tänk så mycket fint det finns att upptäcka i det okända om man bara törs!

Är det någon av er läsare som har tänkt länge på något som ni inte riktigt vågat/orkat ta er för? Och isåfall – finns det något litet steg ni kan ta inom den närmaste framtiden för att komma det lite närmare?

Om bortabrabloggen

Swede who have travelled and moved a lot over the past 12 years, to finally end up in Melbourne, Australia. Has a passion for travelling, life coaching and supporting others on their adventures at home or overseas.
Det här inlägget postades i Coaching och pepp, Livet som utlandssvensk, Tankar och känslor, Träning & hälsa. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Att göra

  1. Freedomtravel skriver:

    Sååå sant! Jobbar ofta på att våga/orka ta de där stegen. Ibland är man förstås bekväm och struntar i möjlighteter, men för det mesta vill jag försöka utmana mig själv. Svårt att vara nöjd annars… Om 1,5 år planerar vi att ge upp jobb och boende och ge oss ut och resa. Skulle ångra oss alltid om vi inte provade…

  2. Fina Frun skriver:

    Om man ska utvecklas och få uppleva nya erfarenheter och äventyr så måste man ju våga och stiga ur det som alltid är bekvämt och invant. Det är inte lätt alltid men efteråt brukar man vara nöjd 🙂

  3. Freja skriver:

    Oj, så mycket tankar jag fick av ditt inlägg! Först tänkte jag, att det låter jobbigt att alltid handla, det är inget för mig. Sen tänkte jag att jo, jag skulle nog kunna tänka mig att handla, men mitt problem är att jag inte vet vad jag vill, jag har inget som driver mig, jag är rätt nöjd där jag är. Sen började jag nästan skratta. För jag dyker ju alltid in i saker, med huvudet först, och tar nästan alla chanser som dyker upp att prova nått nytt. Jag gjorde lumpen precis när armén öppnade upp för kvinnor, och jag har testat massor av olika jobb under perioder av arbetslöshet och jag studerar nya ämnen med jämna mellanrum, av nyfikenhet. Numer, över 50 år gammal, kan jag titta tillbaka på ett liv där det jobb jag har just nu är det enda jobb jag behållt i mer än tre år… Förutom det jag hade när jag födde mina två barn, det jobbet hade jag på papperet i fem år, men i praktiken var jag på det knappt tre år, eftersom jag hann med två graviditeter (då jag var delvis sjukskriven) och två (visserligen relativt korta) föräldraledigheter… Nej, feg är det nog bara jag själv som skulle beskriva mig som…

  4. Ja du, hela den här resan med att flytta utomlands, byta karriär, börja om på nytt i ett ämne där man inte har någon som helst auktoritet egentligen, började känna mig lite bekväm som ingenjör men inte lycklig. Nu är jag något på spåren och det är jättekul och så läskigt på samma gång.
    Kram!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s