Att försöka hjälpa

När jag var student på högskolan så läste jag statsvetenskap och internationella relationer. Jag förfärades ju mer jag studerade över hur det faktiskt stod/står till ute i världen.

Hur barn svälter ihjäl, tvingas gifta bort sig, bli barnsoldater och inte får gå i skolan. Jag lovade mig själv att när jag väl hade ett jobb så skulle jag regelbundet bidra till organisationer som hjälper utsatta människor/barn att få ett så drägligt liv som möjligt. Då jag har vänner som jobbar i diverse biståndsorganisationer så vet jag att det är rätt komplext det där med hur mycket de faktiskt hjälper till (och att de ibland tydligen försöker stjälpa varandra). Men jag tänker ändå som så att det är bra mycket bättre att göra något litet än att inte göra något alls.

PLAN är en organisation som jag tycker mycket om, och nu har jag äntligen skaffat ett fadderbarn genom dem. Jag valde att sponsra en flicka, då det tyvärr är ett faktum att i många delar av världen så har man en nackdel redan från födseln bara för att man är just flicka.

 

Nu ser jag fram emot att få följa Agnes, 13 år och från Kenya, och utvecklingen i hennes liv och hennes by. Det enda jag behöver göra för att hjälpa till lite grand är att offra 300 kr i månaden. Och det är ju egentligen ingenting. Låta bli att dricka tre drinkar på krogen. Inte köpa en extra tröja som jag kanske ändå inte behöver. Skippa en middag på restaurang en gång i månaden.

Det är svårt att veta exakt hur pengar används när man skänker dem till olika biståndsorganisationer. Men det enda man kan göra är ju att försöka hjälpa dem som inte fick samma relativt välplogade start i livet som många av oss fått. Och det är alltid bättre att försöka göra något litet (även om det riskerar att bli fel ibland) än att inte göra något alls.

2 thoughts on “Att försöka hjälpa

  1. God morgon Emmy!
    Jag skrev ju också ett inlägg igår om att hjälpa andra och ärr glad att du också lyfter samma viktiga fråga. Jag vet att många inte hjälper trots att de har råd. Trots att de har det gott ställt. Jag har också ett fadderbarn men måste skärpa mig att skriva mer till honom känner jag. Det är lite märkligt för jag hade en tjej i Indien men nu har jag fått byta. Undrar om familjer inte är med i projektet längre om de “kommit på fötter” tillräckligt själva? Det får bli mitt löfte i alla fall, att se till att skriva till min stora lilla pojke i Indonesien någonstans. Häftigt att ditt fadderbarn heter Agnes, underbart vackert namn. Får jag ett till barn, en dotter, blir det Inez som är den spanska varianten av Agnes :). Den här eviga barnlängtan är för övrigt bara en längtan….
    Kram kram och ha det gott.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s