Att återvända

Som utlandssvensk så är konceptet ”hemma” något man vrider och vänder på nästan hela tiden. Man funderar över det man har, det man hade och det som komma skall. När jag bad om skrivtips härom dagen så tyckte min underbara vän S (som för övrigt också är utlandssvensk sedan många år tillbaka) att jag skulle skriva lite om hur jag tänker och känner inför att eventuellt flytta hem till Sverige en vacker dag.

Jag resonerar som så att man hamnar där man hamnar i livet av en anledning. Jobbkontakter, vänner slumpen, en gammal dröm eller vad det nu må vara för en bort mot det nya. Vad man sedan möter där och som får en att stanna eller åka vidare/tillbaka är otroligt individuellt och dessutom väldigt föränderligt. Anledningarna att flytta utomlands kan vara hur många som helst. Men anledningarna att stanna kvar utomlands brukar oftast handla om kärlek, familj, vänner och livsstil. Få som jag känner stannar kvar utomlands bara på grund av sitt jobb, men det finns säkert en del som gör det också. Som kanske inte kan få samma typ av tjänst, lön eller erfarenhet hemma i Sverige.

Jag kommer alltid att ha ett starkt band till Sverige oavsett var i världen jag är. Jag pratar med familj och vänner varje vecka. De håller koll på mig via bloggen, och så fort jag skrivit ett inlägg som verkar ledset och nedstämt så brukar jag få en hel hop meddelanden som bara vill veta att allt är okej. Vilket värmer mitt hjärta lika mycket varje gång. För vänskap, kärlek och omtanke är som sagt inget givet, utan något man gör sig förtjänt av. Därför att man själv visar precis samma omtanke om någon därhemma är ledsen och deppig. Mitt band till Sverige är om möjligt ännu starkare nu från Australien än det var när jag bodde i England.

Egen bild från Sydney.

Svenska ”kulturglasögon” och uppfostran är också något som jag har med mig i min vardag oavsett var jag bor. Det är de som gör att jag tycker att en möhippa ska vara ett roligt bortrövande av bruden istället för en noga planerad finmiddag där bruden har bestämt precis hur det ska vara. Det som gör att jag fortfarande inte kan förstå hur pappaledighet är otänkbart i många länder. Det som gör att jag inte har något emot att betala viss skatt i utbyte mot en vettig statlig sjukvård.

Det är mycket troligt att jag en dag flyttar tillbaka till Sverige. Om det är för alltid eller för en kort stund återstår att se. Men någonstans så har jag stor tillit till att den dagen det händer så kommer jag att känna att det är dags. Att det mest logiska och känslomässigt grundade beslutet för mig och dem jag älskar är att flytta tillbaka.

Tanken på att återvända till Sverige skrämmer mig dock en del. Jag har bott utomlands så länge att det liv jag en gång hade i Sverige som ung student sedan länge är passerat. Jag har aldrig varit ”vuxen” i Sverige, med jobb, egen bostadsrätt och allt vad det livet innebär. Visst skulle det vara enkelt att flytta hem och lära sig allt det praktiska. Men jag är rädd för att hjärtat inte skulle hinna med. Att jag skulle behöva sitta där och känna mig som en främling i mitt eget hemland medan alla runtomkring mig traskar vidare med sitt.  Självklart förstår jag att allas liv går vidare. Precis som de också borde. Men när man har varit borta en längre tid så blir man ändå chockad över allt det som förändrats. Och blir lite förvånad över det som inte tycks ha förändrats alls.

När man pratar med folk som flyttar tillbaka så är det många som understryker glädjen i att få vara närmare familjen och vännerna. Hur skönt det är att kunna umgås lite oftare med dem man saknat så mycket. Men samtidigt så verkar det paradoxalt nog vara en evig sorg hos en återflyttad att man ofta känner att man inte riktigt passar in. Att det livet man byggde så långt borta kändes långt mer naturligt än det liv man nu försöker återvända till. Och samtidigt försöka tratta ner många år av erfarenheter, kulturkrockar och lärdomar till en vardag som fungerar. Kanske har man dessutom en utländsk partner vid sin sida som måste lära sig ens språk, kultur och man får försöka förklara varför folk i Sverige inte kindpussar sina vänner eller varför man är konstig om man pratar med en främling på bussen.

Mest ironiskt av allt är att det på sätt och vis känns mer skrämmande att komma hem till något som man ändå känner såpass väl, jämfört med att ta sig an något helt nytt. Kanske mest för att det innebär ett visst ansvar att återvända. För det och dem man en gång lämnade. För sin egen känslomässiga investering. Det kanske är därför det måste kännas helt rätt att våga återvända. Att man är ”färdig” med det man hade långt borta. Redo att bygga klart det man en gång påbörjade i sitt hemland. Med alla de känslomässiga berg-och-dalbanor och tvärstopp som det kan innebära.

Sverige är ett underbart land som jag älskar högt. Men den dagen då jag flyttar dit igen så måste både hjärtat och hjärnan vara överens om att det är det bästa att göra. Annars är jag rädd att den där utanförskapen i det jag en gång kallade ”hemma” kommer att äta upp mig helt och hållet. Och även om jag saknar familjen och vännerna så att det värker i hjärtat ibland, så har vi ändå hittat en livslina oss emellan som andas än så länge. Det är jag väldigt tacksam för.

Om det är några andra utlandssvenskar som läser och känner igen sig, så får ni hemskt gärna kommentera och bidra med era erfarenheter!

Om bortabrabloggen

Swede who have travelled and moved a lot over the past 12 years, to finally end up in Melbourne, Australia. Has a passion for travelling, life coaching and supporting others on their adventures at home or overseas.
Det här inlägget postades i Livet som utlandssvensk, Tankar och känslor. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Att återvända

  1. Nina El Badawi skriver:

    Hej, vad fint inlägg! Jag har aldrig bott utomlands men jag har mött den svenska kulturen genom min mans ögon och jag har mött den arabiska genom att jag har varit i Libanon mycket. Ibland när jag är bland människor som alltid har bott i Sverige och som inte har levt med eller i en annan kultur än den svenska kan jag känna mig utanför och får en liten känsla av att inte riktigt passa in. Fast iofs har jag känt så under större delen av mitt liv. Ingen aning vad det beror på iofs kvittar det och jag tänker att det viktigaste är att jag trivs med hur jag lever hemma och med mina närmaste. Kan väl förstå dina tankar kring detta.
    Kram Nina

  2. Freja skriver:

    Jag har ju inte flyttat utomlands, men jag har lämnat min barndoms by och kan på ett sätt relatera till det du skriver utifrån det. En av mina barndomsvänner har som mig flyttat runt i Sverige, men har nu flyttat hem till byn och tagit över sitt föräldrahem och är helt nöjd med det. Jag skulle själv aldrig kunna tänka mig det, men det är ju tur att vi alla är olika!

  3. Vi har ju bara bott i USA i lite mer än ett år men vi båda slås av hur enkelt livet känns i Cali, vi älskar solen, de öppna människorna och att det finns så mycket att göra. Vi är fortfarande väldigt hungriga på vad Cali har att erbjuda och hoppas att vi kommer få lov att känna när det är dags att flytta hem och inte känna oss tvingade av andra omständigheter.
    Just nu har jag hjärtat på två ställen och vet inte hur den konflikten kommer utveckla sig. Men jag hoppas att det ger sig naturligt.
    Tack för ett väldigt tänkvärt inlägg!
    Kram!

  4. Vilket intressant inlägg som verkligen vänder på saken på ett sätt som jag delvis förstått hur det måste vara, men ändå blir en aha upplevelse när man läser det såhär. Hoppas du ska känna dig hemma vart du än befinner dig i världen. Många kramar, Maria.

  5. Boel i Sydney skriver:

    Vilket tankvart inlagg! Onskar jag hade nagot bidra med. Jag ar ocksa lite radd for tanken att flytta hem aven om hemlangtan ofta sliter i hjartat. Kramar

  6. Pia skriver:

    Mycket bra inlägg! Jag jobbade, reste och helt enkelt levde i Australien i ett år. Det var det bästa jag någonsin gjort men efter stora påtryckningar hemmifrån om att skaffa sig en bra utbildning så kände jag mig tvingad till att flytta hem till Sverige. Visst tycker jag om Sverige men jag känner fortfarande nu, efter ett helt år här i Sverige, att jag inte vill vara här. Det finns ständigt en känsla av att jag inte passar in. Jag går ständigt och dagdrömmer om att bara köpa en flygbiljett och sticka – vartsomhelst – bara jag kommer bort. Jag har ju mina vänner och familj och är engagerad i många föreningar för att försöka bli av med känslan av att vilja vara någon annanstans, Men den kommer alltid lite smygandes tillbaka. Jag tror nog bara att jag får stå ut tills jag löst det ekonomiskt så att jag kan studera utomlands.
    Detta kanske inte var den mest upplyftande kommentaren men jag vill verkligen påpeka det som du säger om att flytta tillbaks med både hjärta och hjärna. Jag önskar jag hade vetat det innan jag tog mitt beslut.

  7. Rebecca skriver:

    Jattebra inlagg. Jag tror dock inte att jag kommer flytta tillbaka till Sverige (kanske lite av en del av anledningarna du namner?), men nagonstans narmare Sverige ar inte uteslutet. Men det handlar inte bara om att passa in nagonstans som en gang kandes som ”hemma”, utan ocksa om att slita upp rotterna fran det som kanns ”hemma” nu, och det ar lika skrammande pa samma gang. Ah, det ar ett svart samtalsamne detta…,

  8. Ida skriver:

    Vilket intressant och tänkvärt inlägg. Snubblade in på din blogg av en slump då jag googlade bloggar i Melbourne och har sedan dess följt den. Jag åker till Australien 12 aug på ett w&h visum och har en vän i Mel som jag planerar att hälsa på och ville bara läsa lite vad andra tycker om staden. Har enbart hört positiva kommentarer, vilket är roligt.
    Angående inlägget du skrev så kan jag förstå dig till stor del. Jag bodde ett år i London och har även rest en hel del efter det. I Asien bl.a. Just nu går jag som i ett vakum här hemma. Jag vill inte vara här, jag förstår mig inte riktigt på människorna och deras val av livsstil (bor i ett väldigt litet samhälle) och jag bara går och längtar efter att få åka till Aus varje dag så att jag nästan glömmer bort att leva i nuet. Inte bra alls ;).
    Efter jag flyttade hem från London tog det jättelång tid att komma tillbaka in i rutinerna och livet i Sverige igen, främst pga att jag inte ville flytta hem. Det är verkligen komplicerat, men jag hoppas att jag efter mitt år i Aus kan känna att jag är klar med resandet och med ro kan slå mig ner i Sverige. Det återstår att se. Tack för en läsvärd blogg!

  9. ergo sum skriver:

    Fina Emmy – lika klok som alltid!! Jag har många tankar kring det du skriver, men timmen är sen och jag måste upp och jobba om fem timmar – kanske jag återvänder och kommenterar i morgon?!

    Men jag känner igen i mycket. Jag har alltid kallat en annan plats för ‘hemma’, trots att jag är född här. Men mina föräldrars enorma längtan ‘hem har färgat mig under alla år. Jag har bott utomlands. Jag är gift med en man som inte är född i Sverige (han har i år bott lika lång tid här som i hans ursprungsland) men för honom är Sverige mera ‘hemma’ än för mig. Ibland. Jag har en liten teori om varför.. Men kanske jag skall vänta med att utveckla den?

    Var dock aldrig rädd för att flytta ‘hem’ eller bort. Så länge du är sann mot dig så går allt. Gör aldrig något för någon annan och fly aldrig från något bekymmer. För då blir du olycklig. Oavsett…

    Många kramar till dig!

  10. sofiainengland skriver:

    Vilket bra inlägg! Jag känner igen mig så väl i den utanförskapen du talar om. Och du har så rätt i att hjärtat måste vara med om man ska flytta hem.

  11. Hittade hit från Elaines blogg, vilket bra och tänkvärt inlägg! Jag håller med om mångt och mycket du skriver… När man väl provat på livet utomlands och fått se hur mycket resten av världen har att erbjuda så är det nog väldigt svårt för de flesta att återvända hem, det tar tid att anpassa sig till ett annat land även om det så är ens hemland. Något som dock är viktigt att komma ihåg är att vardag finns överallt, den kommer alltid ifatt dej oavsett om du befinner dej på en paradisö, på NY:s livfulla gator eller uppe på ett berg i Nya Zeeland. Allt handlar om ens attityd till livet och hur man väljer att leva det, inte var du lever det. Och att lära sej hantera saknad, för det är något du får lära dej att leva med när du bott/bor utomlands… Alltid är det något eller några du saknar, oavsett var du befinner dej.

  12. elsa skriver:

    Pang, bom. Vad skönt det är att känna att det finns likasinnade människor som tänker i samma banor och känner liknande känslor som jag. Efter att ha bott i Melbourne i ett år nu får jag både fjärilar och minispöken i magen av blotta tanken på att återvända hem. Bara för att ‘hem’ har präglat 20 av 21 år av mitt liv så förväntas det vara det klockrena alternativet eftersom familj, vänner och koncentrerad svensk trygghet finns där. Vem värdesätter livsstilen, gemenskapen och miljön man är en del av här? Det är ett oerhört svårt val om man ska åka hem eller inte, åker hem en månad och känner efter. Insåg efter att ha läst ditt inlägg att det viktigaste är att våga följa sitt hjärta även om det blir att åka hem eller att stanna i utlandet. Tack!!!

  13. katarinadahl1 skriver:

    Läste din blogg en hel del när jag kom hem från Australien. Googlade konstant efter artiklar/blogginlägg eller forumskommentarer i hopp om att få en liten bekräftelse på min ångest och bävan inför Sverige. Jag var ett halvår i Australien och på grund av att min försäkring inte täckte tandvård gick halva min reskassa på operationen, vilket bidrog till att jag reste upp pengarna och tillslut satt på flyget hem, utan den där känslan av att vara färdig.
    Min familj har alltid varit tydlig med att man måste studera och göra rätt för sig, vilket alltid fanns som små hjärnspöken under resan. Nu när jag är hemma sen ett par månader tillbaka började jag på en utbildning, fick panik, hoppade av och har dagdrömt sedan dess om att ta mig utanför gränserna.
    Den där känslan som gjorde att jag till en början planerat att stanna i Australien både på 1st och 2nd visa infann sig efter första veckan på svensk mark. Jag vill inte generalisera. Det finns alla sorters människor, strukturer och företeelser i alla länder, helt klart. Det enda jag kan med handen på hjärtat säga är att det finns mycket att lära sig där ute och suget som skriker efter mänsklig värme, frihet och det oväntade, även kallat Wanderlust- kommer aldrig att ge med sig.
    Sverige är svårt. Upplever att vi inte vågar prata med varandra, vi respekterar inte alltid varandra förrän vi har en full bakgrundskoll på personen. Det är bara att titta på hur platsannonser söker perfekta människor med all erfarenhet, den bästa utbildningen och med de bästa kontakterna idag.
    Ja, ekonomiska förhållanden är en faktor, visst men det finns också ett mänskligt val. Varför inte skriva ”Rätt person med rätt attityd, resten ordnar vi”? Och ja, vi konkurrerar med 1000 andra som söker samma jobb med säkert liknande meriter som du själv. Ond cirkel. Lösningen är politiken.
    Det finns mycket skrivet om jantelagen, särskilt när vi diskuterar Sverige. Ur ett bredare perspektiv tror jag att fenomenet uppstår i alla små städer, små länder och små orter. Det blir alltså svårt att skylla helt och hållet på jantelagen samtidigt som jag tycker att den kväver människor som sticker ut och därmed är delvis skyldig.
    Det alla dessa reflektioner kring Sverige och tillsammans med mina känslor av att befinna mig i en bur, där avståndet växer mellan det som finns utanför, är att jag inte vet om jag ska packa eller rota mig.
    Vissa dagar är jag nära på att fylla min Kånken och köpa den billigaste biljetten för att andra dagar känna mig otacksam och villig att stanna och kämpa.
    Men främlingsskap, ensamhet och ifrågasättande tankar kring våra normer och statusstress mynnar ut i en patetisk handlingsförlamning. Vad vågar jag?

  14. bortabrabloggen skriver:

    Katarina: lyssna på mitt senaste webinar som handlar mycket om just det där med att våga! Det är många som känner som du! http://youtu.be/-i-voUy__eU

  15. Pernilla skriver:

    Vad fantastiskt skrivet!
    Det är precis som om du satt ord på mina egna tankar och funderingar kring att eventuellt flytta tillbaka.
    Jag brottas just nu med just detta beslut och vet varken ut eller in. Flytta hem eller stanna kvar.
    Just det du skrev om relaterat till utanförskapet skrämmer mig lite. Jag har bott hela mitt vuxna liv i USA och har antagligen därför anammat ett annorlunda sätt att leva och vara, och jag vet inte riktigt ifall jag skulle varken ”passa” in eller trivas. Knepigt det är.
    Men som du skrev så är det nog viktigt att både hjärtat och hjärnan kommer överrens i det beslutet.
    Kram
    P.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s