… har precis börjat rulla in. Efter två härliga veckor med vännerna så är det roliga över för denna gång. Har precis ätit lunch med dem innan de skulle bege sig till flygplatsen. Vill inte erkänna för mig själv hur länge det är tills jag får träffa någon hemifrån. Känns overkligt jobbigt när man tänker på det…

Även om det är skönt med vardag, så finns det inget som toppar att bara umgås med de som känner en så väl. Kära C, som nu bott hos mig i 2 veckor (medan A och J bodde på lägenhetshotell) känner mig så otroligt väl. Härom morgonen vaknade jag på lite fel sida och hon lät mig bara vara den där första timmen tills min tjurighet hade jämnat ut sig lite. Bara lät mig vara precis som jag är, och jag kände heller aldrig ett behov av att klistra på mig ett värdinne-smile. Även om man kan träffa nya underbara vänner längs livets väg, så finns det viss vänskap som bara finns där när den vårdats under många år och genom en hel del svårigheter och roligheter.

Snart så ska jag vända vemodet till inspiration. Men idag så tycker jag mest bara synd om mig själv. Ett nödvändigt ont för att kunna bli glad igen så småningom.

Bild från http://weheartit.com