Over the shadows
And into the night
Ran a curious child
On quick little feet
Far from its parents
Even further from home
Without any daylight
The darkness grew tall
Held the child tight in its arms
And kept pulling it closer
The child quickly realised
You can’t run away
When danger might linger all around
And someone holds on too tight
So the child simply stopped
And sat down with the darkness
Thought of tomorrow
And the light that would come
Deep in the pockets
The child found a light
And with the flicker of heartbeats
It burned through the night
In the shadows of morning
The child’s parents called out
Angry and worried
Of where the child had gone
The child stumbled out
From the tight arms of darkness
Into the arms
Of a parent’s true love
But their voices were loud
Asking where it had been
How stupid to run away
And get lost
Like a child
But the child met their eyes
And spoke ever so softly
With the voice of the old
‘I was never lost,
I was just not
where you thought I would be’
Image from http://weheartit.com
bortabrabloggen 
Vilket fint nyår du verkar ha haft och du är jättesnygg i klänningen.
Kram
Har precis läst din läsarkrönika hos Magdalena. Så underbart skrivet!!!! Vilken klok tjej och vilken mogen kvinna du är trots dina endast 30 år. Det finns personer som är dubbelt så gamla som du i denna världen som inte är i närheten av den insikten du har. Jag fick mig en tankeställare, en känsla av att jag ska fundera på var mina egna tankar och värderingar ligger i förhållande till det du skriver om. Instinktiv så känner jag att du har så rätt….rätt i allt du säger. Men jag kanske borde fundera ändå. Jag tror att dina resor, ditt umgänge med olika kulturer gjort att du landat i detta.
Ha ett underbart liv- var du än befinner dig. Jag återkommer till din blogg
KRAM
Vilken rolig överraskning att nu på morgonkvisten kika in på Magdalena Graafs blogg och finna dig där med ett insiktsfullt och klokt inlägg! Jag tänker som så, att är man bara trygg med sig själv så kan man också i bästa fall låta bli att känna att någon annans liv någonstans skulle vara min angelägenhet. Alla gör ju så gott de kan med de förutsättningar de har. Om man blir provocerad av det som är annorlunda så påvisar det ju mer att man saknar någonting hos sig själv, som väcker den känslan. Kramar, Maria.
vad härligt att få läsa dig som gästbloggerska 🙂 jag har alltid tyckt att du är en klok “tjej” 🙂
bamsekramar