Om natten

Vem orkar sjunga för ett brustet hjärta
När den förtvivlade natten hunnit ikapp med ett språng

Så full utav bitter svärta
Långt bort från den vackraste sång

Vi som trodde att vi var så alerta
När blev natten så ostyrigt vrång

I spegelns buckliga glas skymtar vågor av smärta
Varför är natten så fruktansvärt lång

PS: Jag är inte alls olycklig, detta är en gammal dikt jag skrev förra året.

Det här inlägget postades i Dikter, Tankar och känslor. Bokmärk permalänken.

Sg skriver:

26 november, 2011 kl. 00:13

Oj hann bli orolig.. Du skriver väldans bra!! Fick du whats app? Kram!!
Sg skriver:

26 november, 2011 kl. 00:14

Oj hann bli orolig.. Du skriver väldans bra!! Fick du whats app? Kram!! VerkAr inte gå kommenterA.? S
Lisa skriver:

26 november, 2011 kl. 00:41

Så himla fin. Lycka till med flytten vännen! Kram
Freja skriver:

26 november, 2011 kl. 07:03

Blev lite orolig där ett tag. Vacker var den, sorgligt vacker.
fialia skriver:

26 november, 2011 kl. 10:43

Så fin.
ha de Fia
Fina Frun skriver:

26 november, 2011 kl. 11:24

Sorgsen men vacker! Bra att du sparar på dina dikter. Ibland ångrar man ju sina känslor och river sönder dikterna för att glömma…
Boel i Sydney skriver:

27 november, 2011 kl. 00:12

Sorglig o vacker 🙂
Viola Vamp skriver:

27 november, 2011 kl. 13:28

Ofantligt vacker dikt. Satsa på poesi!