Ungdomen och havet

Ungdomen satt där vid havets början
Med tårar rinnande längs kinderna
Ropade förtvivlat ut en mängd förvirrade frågor
Men fick inga svar

Såg på när vågorna piskade klipporna runda
Och kände skummande bränningar skölja över fötterna
Undrade varför havet inte svarade

Men ungdomen satt envist kvar
Stormar drog in och regnet försökte skölja bort den
Isande vindar rev och slet i dess kropp

Och en dag kom solen
Värmde upp den frusna ungdomen
Havet låg plötsligt stilla
Men fortfarande tyst och utan svar

Då kom den gamle
Satte sig ner bredvid ungdomen
Och frågade hur det var fatt

Ungdomen suckade och sade att havet inte varit till mycket hjälp
Inga svar hade det
Ingen omtanke heller
Det bara slog och levde rövare precis som det ville
Eller låg hånfullt stilla

Den gamle log och började berätta
Hur han suttit där själv för länge sen
Sökt svar på livets gåtor
Och blivit arg för att havet inte svarat

Tills han en dag fått sällskap av den gamle
Som lagt armen om honom
Och gett vägledning i de frågor som plågade honom så

Ungdomen blinkade förundrat
Hade väl aldrig trott att den gamle en gång varit så ung
Frågade om den gamle kunde hjälpa till med livets tunga frågor

Den gamle log och lyssnade
Medan ungdomen pratade såg den hur det glittrade till i den gamles ögon
Och ungdomen kunde ha svurit på att havet för ett ögonblick glittrade tillbaka