Ensamheten
Den stora svarta ensamheten
Rädd som ett litet barn springer jag undan
Gömmer mig långt in i skuggorna
Törs inte möta blicken
Hos detta monster som skrämmer mig så
Kikar fram mellan fingrarna
Sneglar på det svarta hålet
Livrädd för att trilla dit
Somnar utmattad i skuggornas famn
Jagad av drömmar
Som river hål i själen
Men så rycks jag ur drömmen
Ett skrammel i mörkret
Flyende steg
Men kvar står en lykta
Med fladdrande ljus
Lyser upp
Och värmer
Ingen är helt ensam
Det finns alltid en vän bland skuggorna
Som vill hjälpa till
Lysa upp
Och värma ditt hjärta
Bild från http://4.bp.blogspot.com
bortabrabloggen 
Vackert!kram kram
Vacker dikt! Men kändes sorgsen. Kikar in och önskar dig en bra vecka 🙂
Kram
Vacker och tänkvärd dikt. Jag trivs med ensamhet, men jag har lyxen att själv kunna välja när jag vill ha sällskap och när jag vill vara ensam. Jag minns att det inte alltid var så roligt på den tiden jag bodde ensam, innan jag träffat min nuvarande man och bildat familj….
Fin!