Söndagspoesi

Ensamheten
Den stora svarta ensamheten
Rädd som ett litet barn springer jag undan

Gömmer mig långt in i skuggorna
Törs inte möta blicken
Hos detta monster som skrämmer mig så

Kikar fram mellan fingrarna
Sneglar på det svarta hålet
Livrädd för att trilla dit

Somnar utmattad i skuggornas famn
Jagad av drömmar
Som river hål i själen

Men så rycks jag ur drömmen
Ett skrammel i mörkret
Flyende steg

Men kvar står en lykta
Med fladdrande ljus
Lyser upp
Och värmer

Ingen är helt ensam
Det finns alltid en vän bland skuggorna
Som vill hjälpa till
Lysa upp
Och värma ditt hjärta

Om bortabrabloggen

Swede who have travelled and moved a lot over the past 12 years, to finally end up in Melbourne, Australia. Has a passion for travelling, life coaching and supporting others on their adventures at home or overseas.
Det här inlägget postades i Dikter, Tankar och känslor. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Söndagspoesi

  1. curlingmamman skriver:

    Vackert!kram kram

  2. Kort skriver:

    Vacker dikt! Men kändes sorgsen. Kikar in och önskar dig en bra vecka 🙂
    Kram

  3. Freja skriver:

    Vacker och tänkvärd dikt. Jag trivs med ensamhet, men jag har lyxen att själv kunna välja när jag vill ha sällskap och när jag vill vara ensam. Jag minns att det inte alltid var så roligt på den tiden jag bodde ensam, innan jag träffat min nuvarande man och bildat familj….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s