Ni får ursäkta att det blivit väldigt mycket filosoferande den här veckan. Men det är mycket funderingar hos mig just nu, som gärna vill komma ut och luftas.
Härom veckan såg jag äntligen den kanonbra filmen Blue Valentine på dvd. Den är väldigt fin om än lite sorglig, så jag kan definitivt rekommendera den om ni inte redan har sett den. I filmen bjuder de på många tänkvärda citat, och som den visdomsordsjunkie jag är så snappar jag alltid upp och skriver ner citat som berör.
Ett citat som särskilt dröjde sig kvar hos mig var “You have to love him for what he is, not his potential.” Jag klurade vidare kring hur otroligt viktigt det är att hedra och älska folk för precis vad de är, inte för vad de skulle kunna bli.
Efter ett par turer i det där konstiga dejtingträsket så är jag världsbäst på att spana in potential. Se om någon passar in i de saker som är viktiga för mig. Drömmer mig sedan snabbt bort och ser potentialen i vad som skulle kunna följa. Ofta är det ju så att den där potentialen inte spelar så stor roll om inte kemin är rätt. Och rent statistiskt så uppstår ju den där fantastiska kemin ganska sällan.
Men hur är det då om man redan är i en relation och den efter många år (och kanske några barn) har fått egna fötter? Förutsättningarna har ju onekligen förändrats, men har våra förväntningar och vår syn på vår partners och relationens potential följt samma kurva?
Hur ser samma sak ut ur en förälders ögon, hela den där fantastiska potentialen för ens älskade barn och dess framtida liv? Alla drömmar som äntligen kan uppfyllas, men som man själv inte fick chansen till. Hur ansvarig är man för vilka delar av potentialen som utvecklas? Och när får man acceptera ett nej?
Jag blir ibland besviken både i vänskaps- och dejtingsammanhang när jag ser en fantastisk potential som sedan faller sig helt platt. Både vad gäller potential för min och den här personens utveckling tillsammans i någon form av relation. Lika mycket som personens potential i sin egen personliga utveckling. Jag tror att jag har en (ibland irriterande) coachande sida inbyggd sedan födseln. Jag älskar att bolla idéer och inspirera folk att våga. Även om det ibland handlar om något som jag kanske inte har personlig erfarenhet av. Men kärnan i konsten att våga ter sig ganska lik oavsett vad det gäller. Frågorna som får oss att tveka har ofta väldigt mycket gemensamt.
En av livets stora lärdomar är dock att man inte kan förändra människor om de inte själva vill det. Folk är som de är, och såvida de inte själva aktivt utvecklar sin potential, så kan man som åskådare ingenting göra. Jag har verkligen tagit citatet ovan till mig den här veckan. Man får försöka älska människor för precis vad de är. Med alla underbara och frustrerande sidor det innebär. Det är svårt att se på när vissa inte vill följa sin potential vägen ut. Men det är en mänsklig rättighet att fatta precis vilka beslut man vill kring sitt eget liv. Hur jobbigt det än må vara att stå utanför och se på. Hur gärna man än vill vända bort blicken.
Men det som är ett misstag i mina ögon kanske är första steget mot en dröm för någon annan. Det är svårt det där. Men jag försöker lägga mina livsramar åt sidan. Och krama om min nästa och låta denne vara precis som han/hon är och vill vara. Det enda man kan hoppas, är att man får samma kärlek och respekt tillbaka.
