Manligt och kvinnligt

Oavsett om man tror att manligt respektive kvinnligt beteende är upplärt eller medfött så finns det en hel del skillnader på hur män och kvinnor (generellt sett) tänker och beter sig.

Denna vecka skriver jag mer om detta i min andra blogg. I julas hade jag nämligen ett par tuffa dagar med hemlängtan, vilket T gjorde sitt bästa att förstå och hjälpa mig ur. Vilket inte fungerade helt bra med tanke på att vi närmar oss problemlösning på ett olika sätt.

Vi är alla individer, men det finns invanda mönster som vi lärt oss genom livet som gör det svårt att förstå varandra ibland. Ska du resa med din partner så läs den här blog posten och dela gärna med dig hur du ser på saken!

Date night

När livet rullar på så det det lätt att glömma bort att ta hand om varandra. Date night behöver inte vara dyrt, komplicerat eller uppklätt. Idag gick jag och T på date på vår lokala pub och käkade steak för $12. Skönt att snacka och smälta dagen tillsammans.

Tog även en rolig bild innan maten för att illustrera T’s mycket kreativa sida. Solen sken in genom fönstret och värmde upp hans öl. Och istället för att byta plats så byggde han ett solskydd för ölen av drink coasters. Här är bra festlig han! 🙂

20140107-223513.jpg

En riktigt lång första dejt

Hittade den här festliga artikeln idag.

“WOULD you travel around the world with someone you had just met, and with no possessions but the clothes on your back?

That’s what Clara Bensen did.

The young American writer met Jeff, a university professor, three months ago via the online dating website OkCupid.

But as they got chatting online, Jeff revealed his fondness for travel and invited Clara on his next trip. Though he’s not your average holiday-maker.

Jeff would book an outgoing flight overseas and a flight back home out of another city a few countries away – without an itinerary or any plans to speak of. And his latest experiment? Bringing nothing but the clothes on his back.

Clara was initially sceptical. “I’m not gonna lie: The thought of ultra-minimalist travel was initially disturbing”.

But she couldn’t help but feel intrigued by the idea.

“Even nightmares of unkempt leg hair couldn’t completely banish the thought. What would it be like to say no to heavy backpacks full of coordinating outfits, Lonely Planet travel guides, and cheap souvenirs?”.

And so six weeks after meeting, the pair nervously booked two flights (luggage not included) to Istanbul.”

Vilken intressant första dejt! De måste lärt sig en hel del om varandra på de 21 dagarna. 🙂 Läs hela artikeln här.

Två år av kärlek

20130912-170121.jpg

T är ju inte med så mycket här i bloggen, mest utav respekt för honom eftersom det inte är han som har valt att blogga. Men han är väldigt, väldigt viktig i mitt liv. Utan honom så hade plugget, jobbet och allt det andra känts rätt tufft. Han balanserar mig och min ork. Vår kärlek gör att vi växer.

Igår var det 2 år sedan vi var på vår första dejt. Minns knappt hur mitt liv var utan honom. Innan han fanns i min värld. Såhär skrev jag förra året. I år delar jag med mig av ovanstående bild som en dessert på två otroligt fina år. Hoppas verkligen att det blir många till.  

För er som är singlar så kanske ni är sugna på att läsa min fartfyllda inlägg från tiden innan T, när jag nätdejtade friskt. Eller mina observationer i tre delar om det där med att gå på dejter. Skrivet med en stadig nypa sarkasm! 🙂

Julkalender: Lucka 21 – Berätta om någon som du älskar

Det finns många jag älskar, och jag är innerligt glad och tacksam att det är besvarat från dem jag älskar mest. Men om det är någon som jag älskar mer för varje dag som går så är det T (han heter Trent, men går under T här i bloggen).

Efter ett och ett halvt år tillsammans så blir det bara mer och mer tydligt att han är den balans, kärlek, styrka och inspiration jag behöver i mitt liv, och jag vet att jag finns där för honom på precis samma sätt. Det här inlägget skrev jag till honom när vi firade vår årsdag i september. Tänk vilken himla tur jag hade som lyckades träffa en så fin kille på en dejtingsida på nätet! 🙂

20121206-135243.jpg

Tillsammans

Ibland kan jag vara lite av en ensamvarg. Speciellt om jag mår lite halvkasst. Då är det skönt att kunna vara helt ensam en stund för att få lite perspektiv på eländet och klura ut hur man ska ta nästa steg. Lite samma sak som de gånger man mår rätt bra. När det bara är skönt att gå och pyssla och fundera i lugn och ro. Självvald ensamhet i lagom dos är bland det bästa jag vet.

Den här helgen har jag umgåtts med T ända från fredag kväll till nu på söndagskvällen. Ovanligt mycket för att vara oss, och en viktig träning för mig. Inte för att jag ska ändra på hela min personlighet och kasta all ensamtid på sophögen. Men viktigt för att vi ska kunna fördjupa vår relation och hitta balansen i att göra just ingenting tillsammans. Sedan så kommer tillsammanstid ju också med fina bonusar i form av omtanke, kramar, god mat och skratt man kan dela.

Jag är ingen person som strävar efter att gömma mig i parbubblan. Men den här helgen har varit en fin och lärorik bubbla som får mig att orka en skruttig jobbvecka till. Och den där ensamtiden kan jag alltid ta igen imorgon kväll om jag känner att det behövs.

Innan vi fanns

Trött och sliten idag, men jag försöker fokusera på det som jag är glad och tacksam för istället för det som suger energi.

Innan vi fanns
Så var jag bara mig
Någon helt annanstans
Utan styrkan från dig

Men så hittade vi äntligen fram
Genom en massa snår och konstigheter
Till en plats som var alldeles vacker och vilsam
Där det inte fanns plats för dejtinglivets fånigheter

De dagar jag var ensam
Känns inte så hemska nu
För den tiden visade sig fruktsam
Plötsligt fanns nämligen du  

Du är precis den du säger att du är
Och vi verkar ha hittat vår balans
Jag är så glad att du håller mig kär
För jag hade nästan slutat hoppas att du fanns

En hemlis

Kära bloggläsare, jag har en sak jag skulle vilja dela med er. Jag har varit lite hemlighetsfull med mitt dejtande på sistone. Men det har inte varit fullt så stillsamt som jag kanske gett sken av. Jag har nämligen träffat en riktigt fin kille i ett par veckors tid, och det har varit sådär fantastiskt bra att man lite grand får nypa sig i armen. Ni vet sådär bra att man nästan inte törs andas, och än mindre prata högt om det för att man tror att det kanske bara rycks bort. Ibland kan ju livet nämligen vara så grymt för att man vågar tro att det kan bjuda på något riktigt bra då och då.

Men efter en underbar helg med brunch, film och mys så är jag rätt säker på att T tänker stanna i mitt liv en stund. Och då vill jag också äntligen kunna berätta för er att jag är så innerligt glad och tacksam för att mitt liv har korsats av en riktigt fin och äkta kille. För er som är nyfikna så är T 30 år, kommer från Melbourne och jobbar som brevbärare. Lite otippat kanske… 🙂 Får se om jag kanske kan övertala honom på att ställa upp på en bild så småningom.

Att berätta om honom för er är också en del av mitt jobb med min egen tro på mig själv. Jag är värd att träffa någon som är riktigt bra för mig. Inte någon som är lite sisådär. Alla förtjänar vi att vara riktigt lyckliga och älskade för det mesta, men för vissa av oss tar det ju ett tag att hitta en prins bland alla grodorna. Man får dock aldrig tappa tron på sig själv. Känns det inte rätt så måste man våga lyssna på sig själv. Och om det nu känns rätt så måste man låta sig själv våga se vad som kan växa fram.

I övrigt så har jag haft en rätt härlig söndag. Brunch med T på Brunswick Street. Sedan mötte jag upp med J och de andra för att kolla rugbyn på en irländsk pub i stan. Irland vann stort, men segern mörkades lite då en av tjejerna i vårt gäng svimmade av utan anledning, fick ett konstigt krampanfall och fick åka till sjukhus. Obehagligt som bara den, men hon hade sina närmsta kompisar med sig, så jag hoppas att det ordnade sig för henne.

Nu är jag hemma i sängen igen och ska strax försöka somna (med ett löjligt stort leende på läpparna). Kärlek till er mina vänner!

Att se saker för vad de är

Ni får ursäkta att det blivit väldigt mycket filosoferande den här veckan. Men det är mycket funderingar hos mig just nu, som gärna vill komma ut och luftas.

Härom veckan såg jag äntligen den kanonbra filmen Blue Valentine på dvd. Den är väldigt fin om än lite sorglig, så jag kan definitivt rekommendera den om ni inte redan har sett den. I filmen bjuder de på många tänkvärda citat, och som den visdomsordsjunkie jag är så snappar jag alltid upp och skriver ner citat som berör.

Ett citat som särskilt dröjde sig kvar hos mig var “You have to love him for what he is, not his potential.” Jag klurade vidare kring hur otroligt viktigt det är att hedra och älska folk för precis vad de är, inte för vad de skulle kunna bli.

Efter ett par turer i det där konstiga dejtingträsket så är jag världsbäst på att spana in potential. Se om någon passar in i de saker som är viktiga för mig. Drömmer mig sedan snabbt bort och ser potentialen i vad som skulle kunna följa. Ofta är det ju så att den där potentialen inte spelar så stor roll om inte kemin är rätt. Och rent statistiskt så uppstår ju den där fantastiska kemin ganska sällan.

Men hur är det då om man redan är i en relation och den efter många år (och kanske några barn) har fått egna fötter? Förutsättningarna har ju onekligen förändrats, men har våra förväntningar och vår syn på vår partners och relationens potential följt samma kurva?

Hur ser samma sak ut ur en förälders ögon, hela den där fantastiska potentialen för ens älskade barn och dess framtida liv? Alla drömmar som äntligen kan uppfyllas, men som man själv inte fick chansen till. Hur ansvarig är man för vilka delar av potentialen som utvecklas? Och när får man acceptera ett nej?

Jag blir ibland besviken både i vänskaps- och dejtingsammanhang när jag ser en fantastisk potential som sedan faller sig helt platt. Både vad gäller potential för min och den här personens utveckling tillsammans i någon form av relation.  Lika mycket som personens potential i sin egen personliga utveckling. Jag tror att jag har en (ibland irriterande) coachande sida inbyggd sedan födseln. Jag älskar att bolla idéer och inspirera folk att våga. Även om det ibland handlar om något som jag kanske inte har personlig erfarenhet av. Men kärnan i konsten att våga ter sig ganska lik oavsett vad det gäller. Frågorna som får oss att tveka har ofta väldigt mycket gemensamt.

En av livets stora lärdomar är dock att man inte kan förändra människor om de inte själva vill det. Folk är som de är, och såvida de inte själva aktivt utvecklar sin potential, så kan man som åskådare ingenting göra. Jag har verkligen tagit citatet ovan till mig den här veckan. Man får försöka älska människor för precis vad de är. Med alla underbara och frustrerande sidor det innebär. Det är svårt att se på när vissa inte vill följa sin potential vägen ut. Men det är en mänsklig rättighet att fatta precis vilka beslut man vill kring sitt eget liv. Hur jobbigt det än må vara att stå utanför och se på. Hur gärna man än vill vända bort blicken.

Men det som är ett misstag i mina ögon kanske är första steget mot en dröm för någon annan. Det är svårt det där. Men jag försöker lägga mina livsramar åt sidan. Och krama om min nästa och låta denne vara precis som han/hon är och vill vara. Det enda man kan hoppas, är att man får samma kärlek och respekt tillbaka.

Dejtande och fånigheter

Hade en intressant diskussion med R härom kvällen när vi mötte upp för en catch up. Vi har ju träffats ett tag och även om vi inte direkt definierat var vi står i dejtingfasen, så hade R haft en intressant diskussion med en av sina australiensiska kompisar. Tydligen finns det enligt just denna polare 5 stadier för dejtande i detta land.

  1. Meeting someone – tydligen de första gångerna man träffar någon ny. Lite oklart hur många gånger, men vi kom fram till att det nog bara var max en handfull gånger de menar.
  2. Catching up with someone – typ att ses. Inte så olikt ovanstående, men att man ändå mötts upp en del, men inte vill säga att man ses alltför regelbundet. Förvirrande, eller hur!
  3. Seeing someone – Nu har man tydligen kommit förbi de första två faserna och ses regelbundet. Tror det är ungefär i denna fas (eller kanske nr 2) man träffar varandras kompisar. Jag fattar ingenting…
  4. Going out with someone – kila stadigt ungefär. Fast inte riktigt. Man är hyfsat seriösa, men ännu inte redo att gå till nästa stadie.
  5. Exclusive with someone – nu är man överens om att man bara träffar varandra och nu är man alltså officiellt ihop. Lite utmattande måste det ju vara att man först måste ta sig igenom 4 övriga stadier innan man kan erkänna att man gillar varandra och vill vara ihop.

Ja, som ni märker är det ju en hel vetenskap det här. Personligen så fäster jag inte så mycket vikt vid dessa fjantiga stadier. Jag brukar se det som att man dejtar. Detta för mig börjar så fort man vill träffa någon mer än en gång och sen får man väl se vart saker och ting leder. Ibland blir det seriöst och ibland inte. Oavsett vad så kan jag sakna den enklare filosofin som jag upplevde i Sverige när jag var yngre. Antingen så var man tillsammans, eller så var man inte det. Inga töntiga gråzoner. Men det kanske är annorlunda därhemma idag?

Sen kan man ju undra var jag och R står. Det hann vi faktiskt inte avhandla. 🙂