För länge sen så skickade jag in en läsarkrönika till Magdalena Graafs blogg, och igår så blev den publicerad hos henne. Kika in via den här länken om du vill läsa. Denna gång så funderade jag kring att ha tråkigt på jobbet och vilka problem det kan orsaka.
Jag skrev även ett inlägg hos henne för ännu längre sen kring om nättroll och taskigheter på internet, läs den gärna via den här länken om du är nyfiken!
Fast kanske inte den sorts skrivkramp ni tror. 🙂 Idag har jag nämligen suttit och jobbat nästan hela dagen med texter till min nya hemsidan och min första produkt/e-bok på ämnet Relocation Mindset.
Jag har ju skrivit mycket här i bloggen genom åren om både coaching, resor och mina egna erfarenheter av dem båda. Men jag tyckte det var dags att börja samla det nu på ett och samma ställe. Så idag har jag skrivit så tangenterna glöder och fingrarna känns riktigt stela nu efter flera timmars skrivande. Trots att solen sken ute så var jag inte det minsta lockad att gå ut och göra något annat. För det var dags nu. Att sluta med ursäkterna och börja skriva. Och det kändes så fantastiskt befriande att kunna göra det.
Eftersom jag skriver mycket andra saker nu (som ni så klart kommer att få ta del av allt eftersom!) så känns det som att bloggen har blivit lite lidande. Men jag tänker som så att när min nya hemsida är uppe om några veckor så ska jag städa om lite här i bloggen också och göra den lite mer spännande. Den kommer så klart att finnas kvar här på samma adress och fortfarande handla om mitt liv som utlandssvensk i stort och smått. Men jag tänkte också införa lite olika temadagar och även välkomna gästbloggare igen.
Om du som läser vill gästblogga här i BortaBraBloggen om dina tankar kring resor, Australien, livet som utlandssvensk, personlig utveckling eller något liknande så får du gärna maila mig på bortabrabloggen@gmail.com med det ämne du skulle vilja skriva om så kan vi höras mer där. Självklart så länkar jag till din blogg i gästbloggsinlägget och om du välkomnar gästbloggare hos dig så skriver jag så klart gärna ett inlägg hos dig också!
OBS: Erbjudandet att gästblogga är endast öppet för privatpersoner och innebär inte att du som företagare kan skriva ett sponsrat inlägg för att sälja dina produkter. BortaBraBloggen tar inte emot sponsrade inlägg, men om ditt företag vill diskutera specifik annonsplats i bloggen så går det bra att maila oss för vidare diskussion.För ett tag sen blev jag kontaktad av Viktor som gärna ville berätta om sina resor och erfarenheter från Sri Lanka. Då jag själv inte har varit där (förutom ett kort besök i närliggande Bangladesh för några år sedan) så tänkte jag att det kanske skulle vara uppskattat för er läsare att läsa mer om ett lite annorlunda resmål. Nedan är Viktors text och bild, hoppas ni gillar inlägget!
Sri Lanka – medvetenhet under ytan
Sri Lanka. Vad kommer man som svensk att tänka på när man hör det? När jag kom dit första gången visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. En ”lite-version” av Indien kanske. Det man slås av på ytan är stränderna, höglandet, världsarvet (Sri Lanka har hela 8 olika platser listade som världsarv hos UNESCO), kulturupplevelserna, men också den hektiska stadstrafiken.
Sri Lankas riktiga storhet ser man först när man har varit ett tag på ön, då man bättre förstår den grundläggande mentaliteten. Sri Lanka är i huvudsak buddhistiskt, och det sätter verkligen sin prägel på ön. Här blir man alltid mött av ett leende, och lokalbefolkningen är genuint intresserade av vem man är, utan att vilja sälja på turister grejer. De är duktiga på engelska och många gånger har jag hamnat i djupa och insiktsfulla diskussioner kring värderingar i öst och väst. Folket är ofta medvetna om hur vi i väst har det, men samtidigt är de väldigt trygga i de värderingar som buddhismen ger dem. När man går in i en bokhandel i Colombo står böcker om personlig utveckling längst fram i hyllorna, och de funderar mycket i de banorna. Detta ledde till att jag blev så förälskad i landet att jag bestämde mig för att börja spendera större delen av året på ön och arrangera resor till Sri Lanka.
Allt fler upptäcker Sri Lanka nu efter att det fruktansvärda inbördeskriget äntligen slutade 2009. Om du besöker Sri Lanka så kan en tågresa i höglandet verkligen rekommenderas – järnvägen har en fantastisk sträckning i bergen där regnskog och gröna teplantage varvas med varandra. Det fina höglandet, tillsammans med kulturen, klimatet, djurlivet, folket och de verkliga paradis-stränderna, gör att jag verkligen tycker att Sri Lanka bör ses som ett alternativ till t.ex. Thailand.
Foto: Viktor
Om ni kikar in hos min bloggvän Johan på Australienbloggen så kan ni läsa en intervju med mig om hur det är att bo i Australien. Lite bilder bjussar jag också på. Kika gärna in och läs!
Tack Johan för att du ville intervjua mig. 🙂
För den som är intresserad så har jag gästbloggat här, kika gärna in och läs!
Idag säger jag ett sista hejdå till släktingen B som somnade in ganska plötsligt för ett par veckor sedan. Ofattbart att en så livsglad människa bara är försvunnen. Jag kan tyvärr inte vara med på begravningen. Men jag skrev ett par rader som mamma ska försöka läsa upp. För att jag vill minnas honom som den han var. Och så mycket som jag grät när jag skrev dessa rader gjorde att jag kände att jag var med honom.
En stråle av livet
Mot himmelen yr
Påminner stilla
Att ingen över framtiden styr
Den du alltid har varit
Finns kvar här hos oss
Fast ditt nya jag har farit
Och blivit ännu ett himlabloss
I hjärtat och minnet
Finns vår kärlek alltid kvar
Och vi lovar att le när vi minns dig
För den underbara människa du var
Tack B för att du gick med oss
en stund längs livets långa stig.
Vi ses i Nangijala!
För den som inte vill sitta här och vara ledsen så har jag gästbloggat hos Freja, kika gärna in och läs där om du vill.
Kärlek till er allihopa, ta hand om varanda och de ni älskar!
Happy Monday! Jag hade en så skön söndagseftermiddag igår. Sprang en lång runda på 13 km, vilket jag inte insåg förrän jag mätte upp löprundan på datorn efteråt. Mer än halvvägs på vägen mot halvmaran! 🙂
Snackade även lite skype med mamma och stack slutligen iväg och käkade middag med tjejerna på deras hostel. Mysigt och fnissigt, och en härlig avslutning på helgen.
Och för att förgylla och inspirera er måndag lite extra så kommer här ett fint gästbloggsinlägg från Freja. Fina funderingar kring förändring och att lära känna sig själv. Stort tack för din text Freja! 🙂 (Bilderna har jag valt ut för att passa till texten)
Jag jobbade för några år sedan som chef. Vi var en hel hög, både chefer och medarbetare som nyanställdes under samma period för att tillsammans bygga upp en helt ny verksamhet. Förberedelserna innan vi kom var minst sagt torftiga, praktiskt taget obefintliga, och vi hade krav på en hög produktionstakt från dag ett. Det var kaos, men ett kreativt kaos, där alla bidrog och försökte hitta lösningar. Tiden gick och vi förväntade oss att kaoset skulle lägga sig, men istället verkade det bara bli mer och mer kaotiskt. Mer uppgifter att lösa, ständigt förändringar i rutiner, alltid stor tidspress. En av mina medarbetare började bli rejält sliten och jag ordnade så h*n fick gå i samtal för att se om det gick att hitta en lösning. Efter några samtal började medarbetaren må bättre och jag undrade vad trickset var. Jo, h*n hade hela tiden gått och väntat på att det skulle lugna ner sig och bli stabilt, och var ständigt frustrerad över att det kaoset aldrig försvann. Men efter samtalen vände h*n på tanken: Kaos var det stabila för den här verksamheten, och då var de ständiga förändringarna helt plötsligt förväntade och inte jobbiga alls….. Kanske var det just därför som jag trivdes i den verksamheten…. Jag har oerhört svårt för rutiner. När jag gjort något och vet att jag kan det, är jag inte särskilt intresserad av att göra det igen. Jag är varje chefs mardröm, jag vill alltid göra nytt, göra om, utveckla, göra annorlunda. Det behöver inte ens bli bättre, bara det är en förändring.
Bild från http://psychoutblog.com
Bild från http://alltomroslagen.se
Jag har många underbara vänner som alla valt olika vägar genom livet. En av dem är fantastiska S som jag känt sedan gymnasiet. Vi har skrattat, fulgråtit, tagit studenten och rest ihop (och där samlat på oss mängder med trevliga och tokiga historier, men det är ett helt annat inlägg i sig). S bor sedan ett par år tillbaka i Afrika och har jobbat i flera olika länder och biståndsorganisationer där under den tiden. Men hon är alltid nära mig fast hon är så långt borta. Det här är hennes underbara gästbloggsinlägg om vänskap och att vara långt borta. Enjoy!
Vänskapen
”Hallå? Emmy? Hallå!!!!?”
Samtalet bryts. Igen. Hata skype. Försök femtielva.
”Kan du höra mig? HALLÅ?????!!!!!”
”He eeeeeee e ee e j!”
Äntligen. Äntligen hör jag Emmys röst med tio sekunders fördröjning över en internetkoppling som teoretiskt sammankopplar Afrika med Australien. ”Sammankopplar” är ett alldeles för relativt begrepp.
Att vårda vänskapen är viktigt överallt, för alla. Men om möjligt ännu mer ovärderligt då man ungefär vartannat år packar ihop sina tillhörigheter, byter jobb och flyttar till ett nytt land. Lämnar den kulturen man lärt sig att delvis förstå under sina år där, bakom sig. Lämnar vännerna. Lämnar en del utav sin idealism och drivkraft. Efter att ha gett allt och lite till, enbart för att någonstans känna att man måste ta sig samman och samla ihop mer. För att det, åtminstone för tillfället, är den livsväg man valt.
Jag tappar tid och rum. Jobbet dunkar på. Spränger i tinningen. Bankar i bakhuvudet då sömnen borde ta mig i besittning. Pressen av att säkerställa min orgainsations och tolv partner organisationers framtid. Jag blundar och låtsas att jag inte förstår hur många människor det innebär, ändå gör min hjärna matematiken, 10 organisationer med 15-40 i personal och varav alla har en familj på i genomsnitt sju medlemmar, om de inte har fyra fruar då det genast närmar sig tio till femton personer. Då talar vi enbart om anställda, inte om alla de som påverkas om vi lyckas finansiera projekten eller ej.
På näthinnan flimrar budgetar och min hjärna känner stressen. Det är som att min kropp springer, fast att jag försöker sitta helt stilla. Mina fingrar rör sig oroligt.
Då ringer mobiltelefonen och en underbart sprudlande röst säger ”Hej det är Emmy!” och jag blir lugn och spänningen i min kropp ersätts av en lättnads och trygghetskänsla. Jag börjar andas.
Ju längre tid man befinner sig utomlands, ju mer ansträngning kräver det – att hålla liv i vänskapen. Mailen från nära och kära glesnar, telefoner och skype verkar ironiskt nog enbart fungera från Afrika och inte till. Det som för mig blir allt viktigare, verkar också samtidigt bli allt svårare.
Livet rusar på. Jobbet går galant. Vännerna är toppen och skype funkar. Emmy är på andra sidan. Jag skrattar så att jag kiknar.
Att hålla liv i vänskapen – med dem som känner mig utan och innan, med dem som kände mig som grundskoleelev, med dem som känner min familj, med dem som rest med mig, med dem som sett mina finaste och fulaste sidor – det är det som i slutändan spelar roll. Oavsett om jag ”gör karriär” eller ej, eller om bankkontot sväller över, så är det vänskapen som skapar de positiva sidor i mig som jag tycker om. Utan mina vänner är jag ingenting.
Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag är trött och ledsen. Ledsen för att jag är trött och trött för att jag är ledsen. Ännu en gång var jag inte där då något hemskt hände en kontinent bort. Ännu en gång kunde jag inte stötta på det sätt jag ville. Den där kramen som säger mer än tusen ord. Det plingar till i mailboxen och från ännu längre bort kommer ett mail som säger att jag visst var där och jag ler, för på ett plan är det sant. Mailen från Emmy och övriga vänner värmer och stärker mig, oavsett hur långt ifrån de kommer. Så på ett plan bör detsamma gälla för de mail jag skickar till Sverige.
Jag älskar min bransch, jag älskar att få lära mig om nya kulturer, jag älskar att min värld samtidigt som den växer med nya möjligheter i geografisk oändlighet så är den också ack så krympande. De senaste åren har jag så gott som på varje semester mött upp med vänner eller vänners vänner, oavsett om semestern varit i Mali, Kenya eller Sverige. Jag har inget hem och samtidigt har jag så många.
Jag är hemma då jag hör mina vänners skratt. Jag är hemma då jag promenerar längs sandvägarna och folk ropar ”vit människa” efter mig. Jag är hemma då jag sätter fötterna på marken där jag växte upp och känner hur mina rötter växer sig allt starkare. Jag är även hemma då telefonen ringer och rösten på andra sidan tillhör en nära väns.
Allt som oftast brukar jag ”reflektera” mig i mina vänner, imponeras av deras självständighet, deras intelligens, deras humor, tänka att om jag enbart har en liten procentsats av deras fantastiska personligheter så är jag mer än nöjd. Att om de, som är så otroligt fantastiska, kan värdesätta mig som vän – då kan inte jag vara så pjåkig heller.
Älskar skype (då det funkar!). Älskar vänskapen. Älskar Emmy.
/S (-vars bankkonto ironiskt nog inte alls sväller över om den uppfattningen nu gavs utav texten och att ”göra karriär” är ett begrepp lika relativt som ”sammankopplar”)
Tack underbara, älskade S för att du är min vän och för att du ville gästblogga hos mig!
Bild från http://teggesblog.blogspot.com
Efter en låååång dag på jobbet så skulle jag och partyprinsessorna ut och festa lite lagom. Gick väl sådär, eftersom A åkte hem och skulle “bara byta om” efter jobbet. Hon somnade istället därhemma och skickade meddelande ett par timmar senare att hon var nyvaken, mosig och inte alls särskilt danssugen. Jag och J åkte i alla fall ut till Brunswick Street, men insåg snabbt att vi var äldst på i princip alla ställen vi kikade in på. Försökte tappert att hålla ut, men när jag nästan gäspade käken ur led runt midnatt så insåg jag att det var bäst att åka hem och låta de unga studenterna festa vidare.
Så tant Emmy tog spårvagnen hem i godan ro. Tills en massa studenter vällde på vagnen när jag var halvvägs hemma och skrålade, hoppade runt på sätena och skrålade lite till. Satt där lite paff och fundrade på om jag var likadan när jag pluggade på gymnasiet/högskolan. Vilket jag förmodligen var. Lämnade så småningom vagnen och (skön)sången och traskade hem till min varma, gosiga säng. Har nu myst ner mig här med datorn och klockan är inte ens ett på natten. Jag har då sannerligen gått och blivit förståndig! 🙂 Men så ska jag i och för sig ut och festa imorgon kväll också!
På tal om studenter och framtid så har jag idag haft äran att gästblogga hos fina bloggvännen Maria. Kika gärna in där och tyck till om mitt inlägg, och glöm inte att kolla Marias fina blogg i övrigt, det finns mycket läsvärt och tänkvärt hos henne.
Och tack för alla rara grattis till bloken, ni är för söta! Hoppas ni får en riktigt härlig fredag!
Hej allihopa!
Ni får ursäkta att bloggen dummade sig igår, tydligen hade gårdagens reseinlägg fastnat i något spamfilter pga alla länkarna, men nu har wordpress äntligen öppnat bloggen igen och bett om ursäkt för att de blockerade den.
Senare idag tänkte jag bjuda på lite semesterbilder från Cairns, men först tänkte jag presentera en alldeles speciell gästbloggare, nämligen min älskade mamma Elisabet. Många av er frågar ju ibland hur det är för mig att leva och bo såhär, men jag tänkte att ni kanske var lite nyfikna på vad familjen därhemma tycker också.
Om du skulle vara intresserad av att gästblogga här hos mig så maila gärna. Min enda önskan är att ditt tema rör sig kring förändring, flytt eller resor i tanken och i verkligheten.
Men här kommer nu mammas fina text, jag måste erkänna att jag snyftade lite smått när jag läste igenom den…
När blir barnen vuxna…….
Som mamma är det svårt att säga när började jag betrakta mina barn som vuxna.
Någonstans är de alltid barn men med olika behov från mig beroende på vilken ålder de har. Och mina behov av dem varierar också.
Jag började fundera mer över detta redan när äldsta dottern slutade gymnasiet och gav sig av till USA för att arbeta. Javisst hon är vuxen, slutat skolan, börjar arbeta men alla de jobbiga erfarenheterna man måste lära sig den hårda vägen. Känslomässiga erfarenheterna som när någon gör slut i ett förhållande och man inte tror man överlever. Eller att själv ta beslut att avsluta en relation som inte leder till något. När man som förälder behöver vara bollplank eller trösta. Då är USA långt borta för en kram men ändå bara ett telefonsamtal bort… Samtidigt vet jag att hon är stark både fysiskt och mentalt att hon reder ut mycket mer än vad både hon och jag anar. Men ändå finns rädslan hos mig att så mycket som kan hända.
Just nu befinner hon sig på andra sidan klotet i Australien men fortfarande bara ett samtal bort. Hade hon befunnit sig i Sverige hade vi kanske inte träffats oftare än nu, då hon alltid varit och är en aktiv tjej. Men möjligheterna skulle såklart varit fler.
Jag är så glad för hennes skull att hon får leva sin dröm och följa de planer hon lagt upp för sitt liv, och uppleva alla de saker som jag själv aldrig vågade eller kunde. Lite avundsjuka finns nog i botten hos mig men vid närmare eftertanke är det fortfarande inte för sent för mig heller.
Det finns dagar då jag saknar henne hemma så det värker i mig. Då tycker jag lite synd om mig och gråter. Min man brukar säga till mig: ring du behöver prata med henne. Bry dig inte om vad det kostar. Nästa dag är jag stolt och berättar för alla vilken fantastisk dotter jag har och vad hon gör. Man pendlar mellan olika känslor.
Men band mellan förälder och barn är som ett gummiband. Man kan tänja det flera varv runt jorden men sitter ändå ihop.
Tack mamma för att du ville skriva hos mig!
bortabrabloggen 