Jag har många underbara vänner som alla valt olika vägar genom livet. En av dem är fantastiska S som jag känt sedan gymnasiet. Vi har skrattat, fulgråtit, tagit studenten och rest ihop (och där samlat på oss mängder med trevliga och tokiga historier, men det är ett helt annat inlägg i sig). S bor sedan ett par år tillbaka i Afrika och har jobbat i flera olika länder och biståndsorganisationer där under den tiden. Men hon är alltid nära mig fast hon är så långt borta. Det här är hennes underbara gästbloggsinlägg om vänskap och att vara långt borta. Enjoy!
Vänskapen
”Hallå? Emmy? Hallå!!!!?”
Samtalet bryts. Igen. Hata skype. Försök femtielva.
”Kan du höra mig? HALLÅ?????!!!!!”
”He eeeeeee e ee e j!”
Äntligen. Äntligen hör jag Emmys röst med tio sekunders fördröjning över en internetkoppling som teoretiskt sammankopplar Afrika med Australien. ”Sammankopplar” är ett alldeles för relativt begrepp.
Att vårda vänskapen är viktigt överallt, för alla. Men om möjligt ännu mer ovärderligt då man ungefär vartannat år packar ihop sina tillhörigheter, byter jobb och flyttar till ett nytt land. Lämnar den kulturen man lärt sig att delvis förstå under sina år där, bakom sig. Lämnar vännerna. Lämnar en del utav sin idealism och drivkraft. Efter att ha gett allt och lite till, enbart för att någonstans känna att man måste ta sig samman och samla ihop mer. För att det, åtminstone för tillfället, är den livsväg man valt.
Jag tappar tid och rum. Jobbet dunkar på. Spränger i tinningen. Bankar i bakhuvudet då sömnen borde ta mig i besittning. Pressen av att säkerställa min orgainsations och tolv partner organisationers framtid. Jag blundar och låtsas att jag inte förstår hur många människor det innebär, ändå gör min hjärna matematiken, 10 organisationer med 15-40 i personal och varav alla har en familj på i genomsnitt sju medlemmar, om de inte har fyra fruar då det genast närmar sig tio till femton personer. Då talar vi enbart om anställda, inte om alla de som påverkas om vi lyckas finansiera projekten eller ej.
På näthinnan flimrar budgetar och min hjärna känner stressen. Det är som att min kropp springer, fast att jag försöker sitta helt stilla. Mina fingrar rör sig oroligt.
Då ringer mobiltelefonen och en underbart sprudlande röst säger ”Hej det är Emmy!” och jag blir lugn och spänningen i min kropp ersätts av en lättnads och trygghetskänsla. Jag börjar andas.
Ju längre tid man befinner sig utomlands, ju mer ansträngning kräver det – att hålla liv i vänskapen. Mailen från nära och kära glesnar, telefoner och skype verkar ironiskt nog enbart fungera från Afrika och inte till. Det som för mig blir allt viktigare, verkar också samtidigt bli allt svårare.
Livet rusar på. Jobbet går galant. Vännerna är toppen och skype funkar. Emmy är på andra sidan. Jag skrattar så att jag kiknar.
Att hålla liv i vänskapen – med dem som känner mig utan och innan, med dem som kände mig som grundskoleelev, med dem som känner min familj, med dem som rest med mig, med dem som sett mina finaste och fulaste sidor – det är det som i slutändan spelar roll. Oavsett om jag ”gör karriär” eller ej, eller om bankkontot sväller över, så är det vänskapen som skapar de positiva sidor i mig som jag tycker om. Utan mina vänner är jag ingenting.
Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag är trött och ledsen. Ledsen för att jag är trött och trött för att jag är ledsen. Ännu en gång var jag inte där då något hemskt hände en kontinent bort. Ännu en gång kunde jag inte stötta på det sätt jag ville. Den där kramen som säger mer än tusen ord. Det plingar till i mailboxen och från ännu längre bort kommer ett mail som säger att jag visst var där och jag ler, för på ett plan är det sant. Mailen från Emmy och övriga vänner värmer och stärker mig, oavsett hur långt ifrån de kommer. Så på ett plan bör detsamma gälla för de mail jag skickar till Sverige.
Jag älskar min bransch, jag älskar att få lära mig om nya kulturer, jag älskar att min värld samtidigt som den växer med nya möjligheter i geografisk oändlighet så är den också ack så krympande. De senaste åren har jag så gott som på varje semester mött upp med vänner eller vänners vänner, oavsett om semestern varit i Mali, Kenya eller Sverige. Jag har inget hem och samtidigt har jag så många.
Jag är hemma då jag hör mina vänners skratt. Jag är hemma då jag promenerar längs sandvägarna och folk ropar ”vit människa” efter mig. Jag är hemma då jag sätter fötterna på marken där jag växte upp och känner hur mina rötter växer sig allt starkare. Jag är även hemma då telefonen ringer och rösten på andra sidan tillhör en nära väns.
Allt som oftast brukar jag ”reflektera” mig i mina vänner, imponeras av deras självständighet, deras intelligens, deras humor, tänka att om jag enbart har en liten procentsats av deras fantastiska personligheter så är jag mer än nöjd. Att om de, som är så otroligt fantastiska, kan värdesätta mig som vän – då kan inte jag vara så pjåkig heller.
Älskar skype (då det funkar!). Älskar vänskapen. Älskar Emmy.
/S (-vars bankkonto ironiskt nog inte alls sväller över om den uppfattningen nu gavs utav texten och att ”göra karriär” är ett begrepp lika relativt som ”sammankopplar”)
Tack underbara, älskade S för att du är min vän och för att du ville gästblogga hos mig!