Många har mött den där förlamande sorgen någon gång i sitt liv. Den här dikten skrev jag härom kvällen. Den är till alla er som står i den sorgen just nu, speciellt till en av mina allra bästa vänner. Och ni som har dem ni älskar hos er, se till att krama om dem en extra gång så att de vet hur älskade de är.
När världen står helt stilla
När klockan slutat slå
När jag inte tycks kunna andas
Vem ska lyssna då
När mörkret kryper mot mig
När himlen mulnar igen
Tankarna dunkar mot tomma tinningar
Vill inte förstå att det inte längre finns ett ”sen”
Varför är du borta
Hur kan det få vara så
Vem tog sig rätten att ta dig från oss
Hur ska jag någonsin kunna förstå
Jag älskar dig mer än mitt hjärta tycks begripa
Jag är så tom
Så arg
Och väldigt trött
Någon gång kanske mörkret lättar
Fast inte just idag
Men att veta att du inte lider mer
Gör att jag kanske ändå orkar möta ännu en dag