Borta

Många har mött den där förlamande sorgen någon gång i sitt liv. Den här dikten skrev jag härom kvällen. Den är till alla er som står i den sorgen just nu, speciellt till en av mina allra bästa vänner. Och ni som har dem ni älskar hos er, se till att krama om dem en extra gång så att de vet hur älskade de är.

När världen står helt stilla
När klockan slutat slå
När jag inte tycks kunna andas
Vem ska lyssna då

När mörkret kryper mot mig
När himlen mulnar igen
Tankarna dunkar mot tomma tinningar
Vill inte förstå att det inte längre finns ett ”sen”

Varför är du borta
Hur kan det få vara så
Vem tog sig rätten att ta dig från oss
Hur ska jag någonsin kunna förstå

Jag älskar dig mer än mitt hjärta tycks begripa
Jag är så tom
Så arg
Och väldigt trött

Någon gång kanske mörkret lättar
Fast inte just idag
Men att veta att du inte lider mer
Gör att jag kanske ändå orkar möta ännu en dag

Why don’t you care

It’s a very fine line
Between pushing what’s yours
And driving what’s fair 

If you don’t really care
About what happens around you
Then why on earth are you here 

If you can’t even try
And walk in someone else’s shoes
For even a moment
Then maybe go back
And just sit on your own 

When being around others
You have to deal with their thoughts
As well as their questions 

Working together
In positive balance
Gives results far greater
Than you could ever accomplish alone 

All that it costs you
Is taking the time
To give others a fair go 
And hear them out

People don’t always just ask
Because they want something from you
Quite often they want to contribute
And help build something good

My issue in life is that I certainly care
It sometimes causes me grief
But it also gives far more joy
Than silent resilience

I will continue to care
Even if many don’t
Because as long as I care
I will also believe 

The things accomplished together
Despite their ups and downs
Are always better
Than the ones forged alone
In darkness and tears

In silent triumph
With no one to hug
No one to cheer you across the finish line
And no one who cares

 

Andra sidan

En envis tanke som dök upp igår. Utlandslivet har många sidor. Kan detta månne vara hur utlandslivet påverkar dem som stannar kvar därhemma?

Vad ska du dit att göra
Varför måste du trilskas så
När alla andra växer upp
Varför står du bara och tittar på

Det är väl bäst att inse
Livet är inte roligt jämt
Ibland måste man jobba vidare
Istället för att söka efter det som är okänt

Det river hål i hjärtat
Var gång du ger dig av
Kan du inte bara stanna
Du måste lära dig att möta livets alla krav

Du ringer hem och gråter
Vi pratar om saknad och det ger lite tröst
Men nästa gång vi ses känns fjärran
Det dröjer fram till nästa höst

Du vet nog redan
Att du är så älskad av oss här
Vi önskar dig all lycka
Fast helst utan avståndet och dess eviga besvär

Det liv du har valt
Får jag nog ta och finna mig i
Men van vid dina tokigheter
Det kommer jag nog aldrig helt att bli

För Norge

Det har gått ett helt år. Helt ofattbart. Jag blinkar bort tårarna. Och sänder min styrka till dem som sörjer och saknar.

Det lönar sig sällan att fråga
Var ondska föds
Och vart mörker tar form

När tänkarna rasar
Och man undrar hur det gick till
Finns det ändå inte mycket tröst att få

Verklighetens vidrigheter
De föds varje dag
Växer och frodas
Slår sig ner och håller fast

Men även det svartaste monster
Har en moder
En vän
Som försöker så gott de kan
Eller kanske inte orkar mer

Det är hemskt att inse
Att de allra vackraste drömmar
Kan förintas helt av en enda smäll

Att det som är fint, hoppfullt och vackert
Kan slås ner av en enda oväntad blixt

Vi får dock aldrig glömma
Att rädslan växer först om man ger den plats
Om den inte får rum
Så åker den ut
Bland det skräp där den hör hemma

Vår styrka i ljus såväl som mörker
Är att vi kan känna
Stötta
Och förstå

Även när himlarna rasar

Och rädslan flammar upp

Står man tillsammans
Är man aldrig någonsin ensam

Det är just då drömmarna törs födas på nytt
Och vi orkar bygga ljus
Från det allra svartaste elände

In my heart

You hold my heart tight 
From far, far away
And it makes me miss you
Every single day

What you mean to me
Will never ever change
No matter the distance
Isn’t it strange?

What we used to share
Is still so alive
Even though it’s changed a bit
It’s continuing to thrive 

So don’t be sad that we have moved 
I am forever there for you
Maybe not always to hold you in my arms
But friendship like this will always be true

Någon som jag

Det är svårt ibland
Att något måste ta slut
För att något annat ska kunna börja 

I tankarnas land
Finns det många toppar och dalar
Och ibland objudna gäster 
Som dröjer sig kvar 

Ibland blir man rätt förvånad
Tänk att skuggorna fortfarande sitter där
Fastän mycket trassel redan har dammats bort

Om man inte ids städa undan
Får det inte plats lika mycket nytt
Som man allra helst önskar 

Stora känslokvasten tar ett varv till
Sopar undan de tanketroll
Som borde åkt för länge sen 

Man får väl ta och tacka livsdeklarationen
Som oftast lyckas dimpa ner
Precis när den behövs 

Med ett lättare sinne
Och hjärtat fullt av kärlek
Ler jag lite större
För varje dag som går

Andetag i natten

Lugna andetag i natten
När hjärtat vilar stilla
Och drömmarna dansar fritt

Blåser moln av imma
Och kladdar lite grand

På livets alla fönster

Suddar ut det jobbiga
Det lite konstiga
Det skarpa

Låter hjärtat andas
Och silar bort det mörka

Vattnar alla drömmarna
Med ljus och luftigt hopp

Andetag i natten
Får ta den plats de vill

Behöver inte trängas
Med dagens alla krav

Jag hör på dina andetag
När drömmarna tar dig i sin famn
När sömnens vagga gungar dig

Andetag i natten
Är starkare än världens alla lås
Men lättare än morgondagg

Låt drömmen bjuda upp till dans
Och följ den mjukt
In i morgondagens famn

Bild från http://weheartit.com/ (mentallymoonwalk.tumblr.com/)

My way

When I am older
Towards the end of my days
I want to know
That all the things I did
Took me down my own way

When I look back
And remember
I want to know in my heart
That I stood up for myself
And dared to believe
In what was right for me

When people tried to push me away
I want to feel that I did find the strength to continue
Never mind how hard it was
Or how many strange looks it generated

When you search for your own way
There are always impossible questions
And more obstacles than what seems fair

But when I grow older
Towards the end of my life
I know I will look back
And see how hard I fought
To be true to myself

And when life at some point is almost over
I would like to think
That having no regrets towards yourself
Makes it easier to let go
Find the peace you need
And have truly deserved

I believe…

Good things always come to those who deserve it
Even if it sometimes takes a while

Challenges always hold some kind of learning
Even if you feel like crying at the time

Respect and love is nothing given
It’s something earned

Help is always there
If you only dare to ask

Pay good things forward
And you will get good things in return

Don’t waste energy on trying to change people
Focus on managing your own expectations instead

If things have been said in anger
Just apologise and don’t let them fester

Believe in yourself and your ability to overcome
Don’t torment yourself with how things could have been done differently

You are unique
And you know what’s best for your life
Trust in that
Whatever happens