En dikt jag skrev för väldigt länge sen (2011 tror jag), kanske någon som känner igen sig? 🙂

 Kan detta månne vara hur utlandslivet påverkar dem som stannar kvar därhemma?

Vad ska du dit att göra

Varför måste du trilskas så

När alla andra växer upp

Varför står du bara och tittar på

Det är väl bäst att inse

Livet är inte roligt jämt

Ibland måste man jobba vidare

Istället för att söka efter det som är okänt

Det river hål i hjärtat

Var gång du ger dig av

Kan du inte bara stanna

Du måste lära dig att möta livets alla krav

Du ringer hem och gråter

Vi pratar om saknad och det ger lite tröst

Men nästa gång vi ses känns fjärran

Det dröjer fram till nästa höst

Du vet nog redan

Att du är så älskad av oss här

Vi önskar dig all lycka

Fast helst utan avståndet och dess eviga besvär
Det liv du har valt

Får jag nog ta och finna mig i

Men van vid dina tokigheter

Det kommer jag nog aldrig helt att bli