En dikt jag skrev för väldigt länge sen (2011 tror jag), kanske någon som känner igen sig? 🙂
Kan detta månne vara hur utlandslivet påverkar dem som stannar kvar därhemma?
Vad ska du dit att göra
Varför måste du trilskas så
När alla andra växer upp
Varför står du bara och tittar på
Det är väl bäst att inse
Livet är inte roligt jämt
Ibland måste man jobba vidare
Istället för att söka efter det som är okänt
Det river hål i hjärtat
Var gång du ger dig av
Kan du inte bara stanna
Du måste lära dig att möta livets alla krav
Du ringer hem och gråter
Vi pratar om saknad och det ger lite tröst
Men nästa gång vi ses känns fjärran
Det dröjer fram till nästa höst
Du vet nog redan
Att du är så älskad av oss här
Vi önskar dig all lycka
Fast helst utan avståndet och dess eviga besvär
Det liv du har valt
Får jag nog ta och finna mig i
Men van vid dina tokigheter
Det kommer jag nog aldrig helt att bli
Jättefin. Bor i Norge så inte så långt från mina föräldrar, men ändå så långt att det är ett liv de inte hänger med i. Kom att tänka på Abbas – Slipping through my fingers (http://www.azlyrics.com/lyrics/abba/slippingthroughmyfingers.html)