Maskerad

Ingen traditionell sådan. Men ändå så vanligt förekommande. Livets förbryllande maskerad.

Jag har länge strävat efter att kunna vara mig själv i livets alla roller. Varför ska min roll på jobbet skilja sig från den jag är som dotter, flickvän eller kompis? Den man är innerst inne är ju kärnan av paketet jag. Mitt eget varumärke. Det som gör mig stark och svag. Stor och liten. Framåt och stillsam. Underbar och irriterande.

Ändå kan jag inte låta bli att fascineras hur olika man är i olika sammanhang. Visst är det kanske olämpligt att vara sitt allra frispråkigaste jag i ett viktigt möte på jobbet eller när man sitter på en fin släktmiddag. Då kanske man riskerar att spotta ur sig både en och annan obekväm sanning som ingen är helt redo för att höra eller ventilera.

En fundering blir ju då om man känner att man måste bära sin olika masker för att man inte känner att grundpaketet duger. Att bara vissa polerade sidor av den man är tål att visas upp. Den tokiga solstråle som man är med vännerna kanske inte passar i paketet som flickvän? Fast varför känner man isåfall så, och vad exakt är det som inte passar eller duger?

Jag är duktig på att dölja mig bakom min professionella mask på jobbet. Är artig och tålmodig även om jag bitvis vill skaka om en del kollegor för att de ska lära sig vanlig hederlig respekt. Vissa delar av min kärna kommer fram mellan maskens små gluggar, som till exempel att jag alltid tar initiativ för att förbättra och att jag är drivande för att projekt ska gå framåt. Att sitta stilla och se något falla i bitar är inget jag klarar av, jag bryr mig alldeles för mycket, även om det ibland inte är mitt jobb. Men min kreativa och känslomässiga sida kommer inte riktigt fram. Alla idéer som bubblar upp får jag istället arkivera. För det finns inte plats för dem i nuvarande roll och kontext. När jag måste lägga band på min kreativitet blir jag istället korrekt och reserverad. Något som egentligen inte alls känns som jag. Snarare raka motsatsen.

Vägen till att vara sig själv mest hela tiden kommer nog bäst fram genom personlig balans. Men där som med mycket annat så handlar det kanske mest om att vara medveten om vad man gör och varför. Hur man kanske begränsar sig själv genom att inte låta sin kärna komma fram. Men lite begränsningar kanske behövs för att man inte ska bli för sårbar heller. Är det i själva verket rädslan för att andra ska trampa på oss som gör att vi alltid har masken på? Eller är det för att vi inte säkert vet hur vår kärna ser ut?

4 thoughts on “Maskerad

  1. Tycker att masken faller bort för varje år som går, däremot har man olika roller i olika situationer med olika människor, man e ju syster, mor, dotter, maka, kollega, kvinna m.m.
    ha de fia

  2. Mask eller roller…. Jag vet med mig att jag är olika privat, med vänner, med familj och på jobbet. Just på jobbet försöker jag vara strategisk och taktisk och plocka fram den sida av mig själv som just då passar bäst. Alltså är jag mer social och mindre feministisk i yrkeslivet än jag är privat. Fast jag utplånar inte mig själv, jag använder bara olika egenskaper där de passar bäst. Det jobbigaste jag vet är att umgås med familjen i större bemärkelse, alltså utanför mannen och barnen. Jag passar inte riktigt in vare sig i min egen familj eller i mannens familj och där får jag lägga band och trycka undan mitt rätta jag i allt för stor utsträckning, mycket mer än jag vill och det mår jag inte bra av. Så det blir små doser av det umgänget…..

  3. Jag tycker det är väldigt svårt att veta vad som är jag. Å ena sidan, för att se det enkelt – allt jag säger och gör är väl jag, för det är ju jag som gör det? Men å andra sidan, den lite mer komplicerade, nyanserade, så gör jag saker jag inte känner mig bekväm med, säger saker jag inte menar osv. Vem var det? Jag tror alla har massor av olika sidor i sig, men vilken sida är närmast ens kärna? Tycker det är så himla intressant, skulle kunna diskutera i evigheter 🙂 Kram

  4. Godmorgon Emmy! Vilket klokt och bra inlägg. Visst är det så, men samtidigt så tror jag att man både är sig själv – sin grund person – i det mesta och sedan anpassar sig lite som en kameleont tillsammans med andra människor. Om man är en sådan människa som har förmåga till det.
    För om man bara är sig själv och inte bjuder till/känner in eller vad man ska säga, så blir det ju svårt att socialisera med andra. Jag tycker du är en jättegó person!
    Kom att tänka på ett talesätt:”There is a time and a place for everything”.
    Kanske inte riktigt så du menar, men det bara slog mig.
    Många kramar, Maria.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s