Knepigt folk och att välja sina strider

Hade en bra dag igår i stora drag. Men en sak ligger kvar och naggar i huvudet. En person på jobbet som är alldeles onödigt besvärlig.

Jag jobbar för en liten avdelning som är väldigt beroende av snabb kommunikation med andra avdelningar över hela landet. En stor del av mitt jobb är därför att känna mycket folk på många olika ställen och underhålla ett trevligt arbetsklimat mellan oss och dem. Något jag är väldigt duktig på eftersom socialiserande är lite inbyggt i min personlighet. “You scratch my back, I scratch yours” typ av tänkande i viss mån. Eftersom jag jobbat för samma förtag både här och i Sydney så känner jag en hel del folk och kan därför få saker gjorda ganska mycket snabbare nu än för ett halvår sedan.

I alla jobb så är dock information ofta det som krävs för att saker ska kunna flyta på. Blir det så stopp i kommunikationstratten så måste man hitta felet och försöka hjälpa flödet. Det är precis en sådan propp i systemet jag nu försöker jobba med. Det är en man (som jobbar på min avdelning men rapporterar till en annan chef) som inte är mycket äldre än mig. Denne har för vana att hålla alla andra uppdaterade (inkl. min chef) förutom mig. Då min chef är sjuk och borta väldigt ofta så behöver han ofta påminnelser om vad som är på gång. Att jag inte blir inkopierad i vår avdelnings kommunikation och utveckling är därför ett ganska stort problem. För det första är det väldigt svårt för mig att sätta mig in i saker och ting och vidareutvecklas i mitt jobb om jag inte vet vad det är som händer inom vår egen avdelning. För det andra så gör både jag och chefen ett sämre jobb (ibland till och med onödigt dubbeljobb) om informationen inte når oss båda.

Den här situationen har växt fram över ett par månader och jag tror att den beror på följande problem hos kommunikationsproppsmannen:

  1. Jag är ung, tjej och inte ett jättestort sportfan. Detta verkar störa honom. Även om vi jobbar med sport så handlar min roll om strategi, kampanjer och långsiktig koordinering vilket inte på något sätt är direkt relaterat till att vara ett passionerat sportfan. Att alla andra är väldigt nöjda med mig verkar dessutom störa honom lite extra.
  2. Jag är relativt ny i mediabranchen. Han har jobbat i branchen ett par år och ser sig då tydligen som närmast ett orakel.
  3. Han är väldigt missnöjd med sin roll och chefen han jobbar för, något som jag delvis läst mellan raderna och delvis snappat upp i kommentarer och annat.

Jag förstår med andra ord varför han beter sig som han gör, men det kommer snart till en oundviklig situation där kommunikationsproppen inte bara drabbar oss två, utan ganska många andra också. Jag har försökt ta upp det direkt med honom och vinklat det som att han kommer få snabbare svar från min chef om han håller mig underrättad. Detta har funkat ett par gånger men snabbt fallerat.  Jag har nämnt för min chef att jag ett antal gånger inte fått rätt information och därför har vår respons som avdelning blivit försenad eller av nedsatt kvalité. Chefen har följt upp och det har blivit kortvariga förbättringar. Men nu när chefen är borta så blir det än mer påtagligt att den här personen inte tycker om att behöva inkludera mig. Droppen kom idag på ett möte när han helt och hållet pratade över huvudet på mig, det var verkligen som om jag inte ens varit där.

Min chef har lite för många järn i elden för att besväras alltför mycket av detta kommunikationsproblem. Men för mig känns det som att båten bara får mer och mer slagsida för varje vecka som går.

Tilläggas kan att jag har träffat den här kollegan utanför jobbet ett antal gånger och då är han så solig och trevlig som man bara kan bli. Därmed så står jag nu lite handfallen. Jag tror att problemet mest ligger hos honom att att han skulle må bättre av att byta jobb. Men tills den dagen kommer måste ju saker flyta på hyfsat. Har ni haft likande problem med en kollega? Vad skulle ni gjort i min situation?

Jag vet att man måste lära sig att välja sina strider. I detta fallet mår ju personen ifråga inte särskilt bra, men det måste ju projiceras på den det faktiskt gäller och inte på mig.

9 thoughts on “Knepigt folk och att välja sina strider

  1. Detta ska du absolut inte ta som ett råd – jag hade blivit vrål-förbannad och skällt ut karln. Eventuellt hade jag slutat att inkludera honom i mina email. Som sagt, jag var aldrig någon karriärs kvinna! Lycka till! 🙂

  2. Oj, vad svårt dilemma! Något måste ju självklart hända och jag vet inte direkt hur du ska gå tillväga. Både du och chefen har ju pratat med honom, försökt och han har bättrat sig lite.
    Kanske behöver han helt enkelt ÄNNU TYDLIGARE OCH HÅRDARE KRAV? ( ursäkta caps locken, men för att förtydliga givetvis. :)) Men detta borde ju chefen verkligen ta tag i eller någon utomstående på något vis. Jobbigt för dig, för du ska ju inte behöva bli drabbad på det viset.
    Hoppas det löser sig. Många kramar, Maria.

  3. Nej vad jobbigt :S Det ar svart att ge rad for det verkar som om du har forsokt pa basta satt redan. Kanske bast att ta upp det med chefen igen nar han kommer tillbaka? Eller satta dig ner med problem makaren igen och papeka igen att det inte funkar att halla pa som han gor.

    Lycka till, hoppas det loser sig!

  4. Solklar härskarstrategi! Undanhållande av information, inte alls ok. Samla några konkreta exempel på när dessa “missar” i kommunikationen skett, resultatet av missarna och konfrontera honom och din chef på ett ödmjukt sätt. Hoppas det löser sig, ta det inte personligt att en ung man ser sig hotat av en ung stark kvinna, det är hans svaghet. Lycka till!

  5. Dilemma! Ett sätt kan vara att sätta sig o tala om problemet o hur du känner, med en tredje part som är med för att styra samtalet om det skulle behövas.
    Hoppas att det blir en lösning.
    ha de Fia

  6. Jag kan känna igen det där med att uppfattas vara fel person på fel plats av olika anledningar. För mig var det när jag jobbade på ett sandgjuteri. Det var en tjej som jobbade där innan jag kom och det gick väl inte så jättebra för henne. Att komma där som tjej till ett jobb som var otroligt fysiskt krävande, det stack i ögonen på en del. Värst var vår fackliga ordförande. Han sa rent ut att han inte hade en aning om vad jag hade där att göra. Men jag behövde ju till skillnad från dig, inte bry mig om honom. Han jobbade på en annan avdelning och egentligen så behövde jag knappast tilltala honom. Men dagen kom då han smög sig fram och försökte värva mig till “sin” avdelning. Det var lite som en triumf!
    För övrigt tycker jag Fia har en bra lösning, även om det kanske kan kännas trögt.
    Många kramar /Marie

  7. Känner faktiskt igen mig precis. Hade också en sådan kollega för en hel del år sedan. Härskarteknik it is. Man får helt enkelt vara oerhört tydlig och även spela lite dum, typ låtsas som att man inte förstår vad som försiggår och tjata. Till slut blir tjatandet outhärdligt och vips så förtäljs det plötsligt saker.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s