Det där med språk

Jag är rätt glad idag som ni kanske förstår på inlägget nedan. Men jag har funderat på en sak den senaste veckan som jag vill dela med er. Nämligen det där med språk.

Det är bra intressant att bo utomlands. När man träffar nya människor så får man dock ta hänsyn till språk (en konst i sig, kan man konversera på sitt modersmål?), deras version av engelska (kan variera väldigt mycket), kultur (om man menar det man faktiskt säger, eller kanske jobbar med understoner och sarkasm mm). Och så sist men inte minst det manliga och kvinnliga språket (som tycks vara minst lika komplicerat oavsett var i världen man hamnar).

Jag tror starkt på att manliga och kvinnliga roller mest är formade av sociala faktorer, såsom uppväxt och annat. Tror inte ett dugg på att det är biologiskt betingat att vi är så fundamentalt olika att vi kommunicerar på helt olika våglängd och ofta missuppfattar varandra. Min filosofi är då att vi uppenbarligen kunde leka på lika villkor en gång där när vi var små, men med årens lopp helt förlorat den äkta kommunikationsförmågan och nu står som frågetecken så fort det ska pratas allvar. Okej, nu överdriver jag kanske lite. Men lite sant är det allt.

Vet inte hur många gånger jag haft situationer med killar som funnits i mitt liv, där man funderat om man ska fortsätta vara tillsammans eller om det bara är dags att gå vidare. Och hur många gånger har man inte hört vänner/släktingar som har samma problem och försökt diskutera på ett vettigt sätt och överbygga det där berömda mars-vs-venus eländet som alltid dyker upp. Pratade med en kär vän om detta härom kvällen och vi förundrades båda över hur olika det kan vara.

Ett bra exempel är när jag en gång försökte styra upp en mysko relation som låg och skvalpade någonstans mellan ”bara vänner” och ”kanske tillsammans”. Kände mig mer och mer osäker för varje dag om det var värt det och visste inte alls var jag hade honom. Skickade då ett mail och försökte uttrycka mina känslor och skrev (på engelska dessutom eftersom killen är engelskspråkig) att ”det är svårt ibland att hantera den här mittemellan situationen och att det kanske är bättre att antingen så småningom gå sina skilda vägar eller ge dejtandet ett ärligt försök. Var snäll och ring mig.” Hörde inget på ett tag och blev surare och surare där jag gick och väntade på hans telefonsamtal som aldrig kom. Skickade då ett halvgiftigt mejl till honom där jag frågade om han fått mitt mejl, och om han nu fått det, hur det kom sig att han inte hört av sig. Fick till svar (inom en timme) att ”han hade det tufft med familjen” samt att ”han inte visste hur han skulle ställa sig till mitt ultimatum”. Så uppenbarligen kollade han sin mejl.

Men nu till min poäng. I mitt huvud var det aldrig ett ultimatum. Det var en fråga för diskussion och ett behov av att veta vad han tyckte. Jag kommer aldrig att förstå varför han inte ringde för att snacka om det? Jag kunde inte riktigt med att det bara rullade på i någon mystisk vänskap där vi betedde oss som ett par ibland. Men han såg uppenbarligen inget problem i detta. Jag blev dock så ledsen och besviken att jag aldrig svarade på hans mejl. Måste känt på mig att det inte var värt det. Eller så var det väl någon konstigt stolthet att markera att det fick vara nog. Och därmed dog den ”vänskapen”. Jag kan inte låta bli att undra om han någonsin fattade varför.

Frågorna som väcks av ovanstående historia blir då:

  • Hur tydlig ska man behöva vara?
  • Blir det bara värre när man försöker sig på att skriva istället för att prata?
  • Om det är svårt att kommunicera på ren svenska, hur bär man sig då åt för att hantera såna här frågor på internationell spelplan?
    (jag är uppenbarligen fortfarande bara en novis efter mina drygt 5 år utomlands)
  • Menar folk i allmänhet vad de säger, eller är det nästan alltid undermeningar inblandade?

Språk är svårt nog som det är, hur sjutton ska man då navigera när man dessutom ska dejta?

Jag tror jag tar och lägger dessa frågor åt sidan en stund och sticker ut på after work istället. Passar på att njuta lite grand av det faktum att jag är singel och inte behöver härja med detta. Just nu i alla fall.

Kram alla fina!

Om bortabrabloggen

Swede who have travelled and moved a lot during her adult life, to finally end up in Melbourne, Australia. Has a passion for travelling, life coaching and supporting others on their adventures at home or overseas.
Det här inlägget postades i Konsten att dejta. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Det där med språk

  1. Boel skriver:

    Intressant lasning.

    Tank sa manga brak man har haft med sin kille som mest handlade om missuppfattningar osv.

    Jag tror att killar ar mer rakt pa sak an tjejer. jag tror ofta tjejer kan saga saker med undermeningar som inte killen fattar.

    Fast det oftast kan kannas lattare att ta sig tid att skriva om nagot man har funderat pa sa tror jag att skriva istallet for att prata kan gora det annu svarare och badda for fler missforstand.

    Jag forsoker komma pa nagot klokare att skriva men skyller pa att det ar fredag och jag ar trott i skallen 🙂

    ha sa kul pa after worken!

  2. Babs skriver:

    Det finns många språk i världen men ett leende talar dem alla.
    Sen pratar ju inte man och kvinna samma språk, vi får försöka lära oss att förstå varandra.
    Kram

  3. curlingmamman skriver:

    Män och kvinnor pratar olika språk så är det bara..;)Förresten var han inte väörd dig;)kram

  4. ansepanse skriver:

    det där med ”pråket” är jättesvårt, både när det gäller undermeningar och gester, bättre att se personen och prata än att skriva, det tror jag stenhårt på
    kramar

  5. hoijna skriver:

    Det är ju inte konstigt att det blir en del missförstånd nu och då, med tanke på allt det som du skriver om… Man har ju olika sätt att uttrycka sig på och ibland blir det fel fast tanken är rätt. Hoppas att det blev en trevlig after work! Kram

  6. neo1 skriver:

    Oj, så knepigt. Jag tror helt klart att det är lättare att missförstå när man inte talar öga mot öga, eftersom man inte kan ta hänsyn till kroppsspråk och tonfall.

    Annars är jag helt klart för rak kommunikation. Som liten sade man väl grejer i stil med:” Jag gillar dig, vill du vara min vän?” och jag tror på en sådan kommunikation i vuxen ålder också.

    Fast jag tyckte att ditt mail var tydligt, killen kanske ville ha ett ultimatum? ^^

    Ha en härlig dag!

    Kram,
    Lisa

  7. Freja skriver:

    Du vet ju min inställning, jag tror inte heller på ”manligt” och ”kvinnligt”, men vi är insocialiserade i en roll, och den rollen ser dessutom olika ut i olika kulturer…. Så klart det blir svårt!

    Själv tror jag att viktiga frågor bäst avhandlas öga mot öga eftersom det sägs (av de som utbildar i kommunikation) att 90% av kommunikationen är ickeverbal, dvs tonläge och kroppsspråk står för 90% och själva orden bara 10%… Tänk så mycket information som inte går att få med i ett brev….

  8. Jane skriver:

    Jag läser det här i morgon istället. Jag är så trött och snurrig nu.
    Tycker väldigt mycket om dina inlägg !
    Så det här vill jag inte missa.
    Kramar i massor / Jane

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s